Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Huru som helst, de som icke älska honom må tro
på Leo Tolstojs hälsa, lugn, lycka och »uppståndelse».
Hans sjukdom tar sig icke uttryck i skrik af smärta
och feberyrsel som hos Dostojevski och Friedrich
Nietzsche — den yttrar sig endast i tilltagande stumhet, i
känslolöshet, i ett långsamt slocknande och stelnande
af detta hjärta, som en gång varit det mest lefvande af
alla hjärtan. Men just emedan sjukdomen är dold och
hemlig och ger sig sken af hälsa, emedan han själf
knappast anar den, är den mera fruktansvärd än
Dostojevskis sjukdom, Nietzsches galenskap.
I hvad fall som helst har Tolstoj gått ifrån oss,
dolt sig för oss, efter hvad det vill synas för evigt —
han har öfvergifvit oss, alldeles som vi öfverge honom.
Puschkin tog med sig i grafven hemligheten af sin
stora själsliga sundhet — Dostojevski hemligheten af
sin stora sjukdom. Nietzsche gick bort ifrån oss med
sin visdoms hemlighet förborgad i sin galenskap.
Och vi äro ensamma som kanske ännu aldrig
människor varit före oss. Öfvergifna, räddhågade, sjuka,
stundom till och med löjliga icke blott i andras utan
i våra egna ögon, måste vi försöka att lösa den gåta,
som icke gudar och titaner förmått lösa, måste
uppdraga den linje, som skall skilja vår hälsa från vår
sjukdom, vårt lif från vår död, vår uppståndelse från
vårt fall. Att kringgå denna gåta är oss omöjligt: den
väntar icke, den stirrar oss in i ögonen — den vill bli
löst. Men kunna vi väl? Våga vi väl?
Detta är den nästan outhärdliga ansvarsbörda, som
tynger vår generation och som jag talade om i
inledningen till min studie.
Måhända ha världens öden aldrig så som nu hängt
på ett hår, balanserat på en svärdsegg mellan två
afgrunder. Och dock ser ingen det. Måhända har
människoanden aldrig förr haft en så stark förkänsla af att
om icke änden så början till änden är nära, att den
står för dörren, knackar på dörren. Och dock är ingen
medveten därom.
Ve dem som vakna i sina grafvar för tidigt, me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
