Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
som denne ansåg, att man skulle kunna frigöra sig
från »genom att spotta ut det och slänga det ifrån sig».
Bättre än någon annan förstod Dostojevski, »hvilken
olycka det är att bebo Petersburg, den mest abstrakta
och artificiella af städer», »den mest fantastiska af städer
med en mer fantastisk historia än någon stad på hela
jordklotet», detta Peter den stores så beprisade
»paradis» skapadt »med satanisk beräkning», i trots mot
människor och natur, mindre för att människor där
skulle lefva ett naturligt lif än för att de där skulle dö
en icke naturlig död.
En sommardag då Raskolnikov, redan mördare,
gick öfver Nikolajevskibron, stannade han och vände
sig i riktning mot slottet. »Himlen var alldeles
molnfri och vattnet nästan blått, hvilket sällan är fallet med
Neva. Katedralens kupol, som man ej från någon
punkt ser bättre än härifrån bron, formligen strålade,
och man kunde till och med i den klara luften urskilja
hvarje detalj i ornamenteringen. En oförklarlig kyla
slog alltid emot honom från detta storartade panorama;
för honom var anden i denna präktiga tafla döf och
stum.»
Är icke detta samma kyla lik spökenas grafkyla,
samma döfva och stumma ande, som Puschkins »arme
dåre» söker undfly, då han bakom sin rygg hör:
Ett muller liksom åskans muller,
ett smidda hofvars hårda buller
mot gatans sten, som eko ger.
Denna fruktansvärda ande, som kan synas
främmande och västerländsk men i själfva verket är
uråldrigt rysk, förkristlig — kämpavisornas ande, Peters
och Puschkins ande — har frambragt Raskolnikov och
till en stor del äfven Dostojevski själf.
»Peters stad» är icke blott den mest fantastiska
utan också den mest prosaiska af jordklotets alla städer.
Jämsides med febersynens fasa möter här verklighetens
icke mindre fasa.
»På gatan rådde en förfärlig hetta, därtill en luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
