Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
så att man kunde kväfvas, trängsel, öfverallt kalk,
byggnadsställningar, tegelsten, damm och den säregna
sommarstank, som är hvarje petersburgare så välbekant. —
Vidriga dunster från krogar och druckna. — En känsla
af djupaste afsky förvred ett ögonblick den unge
mannens fina drag.» Så börjar »Brott och Straff». Detta
är den petersburgska luften, taflans fond. Och efter
»brottet», då Raskolnikov går för att gömma de
ned-blodade plaggen: »Ute rådde åter olidlig hetta; icke
en droppe regn hade fallit på hela denna tid. Åter
damm, tegelsten och kalk, åter stank från bodar och
krogar, åter berusade personer för hvart steg, finska
gatukrämare och halfliggande isvostschiker. Solen sken
honom i ögonen, så att det gjorde ondt, och det gick
alldeles rundt i hans hufvud — den vanliga
förnimmelsen hos en sjuk, som en strålande solskensdag
plötsligt träder ut på gatan.»
Hvem känner Petersburg bättre, hvem hatar det
mer och »vämjes vid det» mer än Dostojevski?
Förvisso icke I. S. Aksakov, som endast »spottar ut det
och slänger det ifrån sig», och icke Tolstoj, som har
glömt Petersburg. Men ändå ges det ögonblick, då
Dostojevski med ens förlåter allt och älskar denna stad,
liksom Peter älskade sitt vidunderliga paradis, och
liksom äfven Puschkin älskade Peters skapelse. »Naturens
styfbarn», den mest försmädade af städer, som äfven
invånarna i hemlighet blygas öfver, förstår Dostojevski
att genom styrkan af sin kärlek göra rörande, göra kär
för oss, nästan vacker. Men skönheten han förlänar
den har någonting oändligt sjukligt och är därför
oförståelig för det stora flertalet, är »dekadent», som det
nu skulle heta.
». . . Jag har i Petersburg», bekänner Dolgoruki,
»några lyckliga platser, d. v. s. sådana där jag af någon
anledning varit lycklig någon gång. Jag är rädd om
de där platserna, och jag undviker så länge som
möjligt att gå dit för att sen, då jag blir alldeles ensam
och olycklig, där kunna fördjupa mig i mina minnen
och min saknad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
