Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
»Jag tycker om», säger Raskolnikov, »att höra
positivspel en kall, mörk och disig höstkväll — disig
måste den nödvändigt vara — när alla man möter
ha hvitgröna ansikten och se sjuka ut. Eller också, än
hellre, när det faller våt snö alldeles rätt ner — i lugnt
väder ni vet — och gaslyktorna skimra genom snöfallet.»
»Han förde mig», berättar en annan af hans
romanhjältar, »till en liten restaurang nere vid kanalen.
Där var litet folk. Ett hest, ostämdt orgelharmonium
lät höra sina toner, det luktade smutsiga servetter. Vi
satte oss i en vrå.
— Ser du, ibland när jag förtärs af leda, en
ohygglig själslig leda, söker jag upp sådana här kloaker.
Den här omgifningen, den här hickande arian ur Santa
Lucia, de här kyparna ända till oanständighet ryska
i sin klädsel, dessa tobaksmoln, skränet från biljarden
— alltsammans är till den grad trivialt och prosaiskt,
att det nästan gränsar till det fantastiska.»
Alldeles likadana smutsiga restaurang-»kloaker»
möta en öfverallt i Dostojevskis romaner. Till och
med i det innersta af Ryssland anträffar man dylika
påminnelser om det petersburgska »Europa». Där är
det som hans hufvudpersoner föra sina viktigaste,
abstrakta och lidelsefulla, af mystik genomandade
samtal om Rysslands och världens öden. Och hur
besynnerligt det än är, känner man, att just det lågt
hvardagliga i denna »europeiska» omgifning, en
hvardag-lighet och en trivialitet, som »nästan gränsar till det
fantastiska», förlänar dessa samtal deras speciellt ryska,
aktuella prägel — ger dem något olycksprofetiskt,
apokalyptiska erinrande om himlens jordgrå likfärg, innan
åskvädret bryter löst. Man känner, att det är här vår
ryska tanke för första gången beträder den äkteuropeiska
civilisationens arena, att den trots »det hesa
orgelhar-moniet, skränet från biljardsalen och en näktergal utan
röst» här för första gången vinner gehör af »makter,
riken och väldige», af »människor och änglar». Ifall
dessa samtal ägde rum i en mindre trivial, mera ytligt
poetisk och tilltalande omgifning, skulle de förlora något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
