Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
af sin inre storhet, af sin säregna, speciellt ryska och
kanske just därför universella poesi.
Bronsryttarens granitblock, som förefaller
orubbligt, hvilar dock på en gungande träskmark, hvarifrån
spöklika dimmor stiga upp.
»Det var en kall morgon och allt låg höljdt i en
fuktig, mjölkhvit dimma. Jag vet inte hvarför, men
trots dess oskönhet har jag alltid funnit behag i den
tidiga hvardagsmorgonen i Petersburg. Alla dessa
egoistiska människor, som med beskäftig min ila till sina
affärer, ha något särskildt tilldragande i mina ögon.
Hvarje tidig morgon, den petersburgska icke
undantagen, har en upplifvande inverkan på människans natur.
Nattens glödheta drömmar skingras af dagsljuset och
kylan, och det har händt mig själf att med
samvetsförebråelser och blygsel erinra mig mina nattliga
drömmar och stundom äfven handlingar. Men i förbigående
anmärker jag, att petersburgsmorgonen, som kan tyckas
vara den mest prosaiska på hela jordklotet, i mina ögon
är den kanske mest fantastiska i världen. Detta är min
personliga uppfattning eller kanske rättare sagdt mitt
personliga intryck, men jag står för det. En dylik
petersburgsmorgon måste Herman i Spaderdam. (en
väldig, originell gestalt, en äkta petersburgstyp — en
typ från den petersburgska perioden) ha drömt sina
vilda drömmar. Väl hundra gånger har dylika morgnar
en sällsam, efterhängsen tanke dykt upp inom mig,
och jag har inte kunnat bli den kvitt: Då nu dimman
skingras och stiger uppåt, kommer inte då hela den
här stinkande, smutsiga staden att också försvinna, höja
sig med dimman och skingras som rök, så att bara
det forna finska träsket blir kvar och möjligen midt i
det, för prydnadens skull, bronsryttaren på sin
flämtande, rykande häst? — Här springa de och ha så
brådt allesammans, men hvem vet, kanske allt detta är
en dröm som någon drömmer, och kanske icke en
människa här är verklig och lefvande, inte en handling
reell? Den som drömmer allt detta vaknar plötsligt —
och då försvinner allt med ens.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
