Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Under de sista åren af sitt lif, då rysk-turkiska
kriget pågick, drömde han om Konstantinopel, om vårt
gamla Tsargrad som om den nya och slutliga ryska
hufvudstaden. Om det verkliga, historiska Tsargrad
hade han blott dunkla föreställningar, men han kände
och förstod klart, att Petersburg — Rysslands andra
stad — icke är dess slutgräns och mål utan endast en
öfvergång, en bro liksom i trots mot naturens lagar
kastad öfver en historisk klyfta — endast en väg från
den första ryska staden till den tredje och sista, ryska
och på samma gång universella, till det »tredje ryska
Rom». — Detta tredje Rom var det gamla
moskovitiska »heliga» Rysslands sista tanke och skall bli den
första tanke som tänkes af det nya, icke samtida utan
verkligt nya, kommande, också heliga Ryssland.
Dostojevski ensam i hela vårt kultursamhälle var den
allmänneliga människa aposteln Paulus talar om och som
det ryska folket redan så länge har väntat — den »som
icke hafver någon nuvarande stad utan söker den
kommande staden». Bakom Petersburgs svepande dimmor
skymtade han redan mot den klara och fasta »safirblå
himlen de hvita tornen, de blixtrande gyllene kupolerna»
på den ryska och allmänneliga kyrkan, Sofias, Guds
allvishets kyrka, i det tredje och sista Rom, i den
»kommande staden». Och han visste och förstod, att denna
stad är mera verklig, mera »orubblig» än den
»nuvarande» staden, om ock Puschkins »Petersstad», mera
verklig än hela den spöklika petersburgska verkligheten,
som »kanske med ens försvinner, då den som har
drömt allt detta vaknar upp».
Men om Petersburg är en dröm, så är den som
drömmer den bronsryttaren på sitt granitblock, med sin
öfvermänskliga vilja af brons och granit, och denna
vilja gör det öfvernaturliga eller åtminstone
naturstridiga liksom naturligt, det overkliga verkligt. Ingen
har så som Dostojevski förstått betydelsen af denna
»den titaniske undergörarens» vilja, ingen har djupare
känt hela realiteten, hela den fruktansvärda verkligheten
i denna dröm af »den ryska historiens petersburgs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
