Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
period», som alltjämt förefaller västerlänningarna som ett
»paradis» och slavofilerna som en »djäfvulsk styggelse».
Nästan detsamma som Dostojevski säger om
Petersburg, »den mest fantastiska af städer», Peters
skapelse, säger han också om sina egna verk, sina egna
konstnärliga skapelser. »Jag älskar realismen i konsten,
en realism som så att säga går till det fantastiska.» —
Hvad kan vara mera fantastiskt och oväntadt än
verkligheten? Hvad kan till och med vara otroligare än
hvad verkligheten stundom är? — »Hvad de flesta
kalla fantastiskt och exceptionellt är för mig ofta det
verkligas egentliga väsen.»
Alla Dostojevskis hjältar kunna delas liksom i två
familjer, hvarandra motsatta men med många
beröringspunkter: endera tillhöra de — som Aljoscha, Idioten,
Sosim — »den kommande staden», det urgamla och
på samma gång helt nya, ännu icke existerande
Ryssland, eller — liksom Ivan Karamasov, Rogosjin,
Raskolnikov, Versilov, Stavrogin, Svidrigailov — »den
nuvarande staden», det samtida, verkliga, petersburgska,
peterska Ryssland. De förra förefalla som spökgestalter,
men de äro verkliga; de senare förefalla verkliga, men
de äro spökgestalter; de äro endast »drömmar i en
dröm», i den skoningslöst verkliga och fantastiska dröm,
som bronsryttaren nu i tvåhundra år har drömt.
Raskolnikov ser i drömmen det rum, där han
mördade den gamla procenterskan. »En stor, rund,
kopparröd måne blickade rätt in genom fönstret. Det
är af månen det är så tyst, tänkte han. Han stod och
väntade, väntade länge, och ju tystare det blef af
månskenet, dess hårdare klappade hans hjärta — det rent
värkte i bröstet af bultningarna. Och alltjämt samma
tystnad. Plötsligt hördes ett kort brak som när ett
vedträ klyfs; sedan blef det tyst igen. En fluga som
vaknat slog i flykten emot fönsterrutan och surrade
klagande.» — Raskolnikov varseblef den gamla
procenterskan; han gaf henne ett slag i hjässan med sin yxa,
först en gång, så ännu en gång, men hon bara skrattade
tyst och ljudlöst, och ju mer han slog, dess värre skrat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
