Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
tade hon — hela hennes kropp skakade af skratt. —
»Han ville skrika till och vaknade. — Han drog tungt
efter andan — men egendomligt nog, det var som om
han fortsatt att drömma: hans dörr var vidöppen, och
på tröskeln stod en för honom alldeles obekant man
och såg oafvändt på honom. Drömmer jag alltjämt
eller inte? tänkte han. Tio minuter förflöto. Det var
ännu ljust men började skymma. I rummet rådde
fullkomlig tystnad. Icke ens från trappan hördes ett ljud.
Endast en stor fluga surrade och slog mot fönsterrutan. >
Detta realistiska, förenande, symboliska lilla drag
— flugan som surrar i båda rummen (»allt hvad som
finns hos er finns hos oss», säger djäfvulen till Ivan
Karamasov, d. v. s. allt hvad som finns i fenomenens
värld finnes också i den reala världen — i båda
rummen) — förbinder drömmen med det vakna tillståndet,
så att äfven läsaren knappast vet hvar det inbillade
slutar och det verkliga tager vid.
»Slutligen blef detta outhärdligt. Raskolnikov reste
sig hastigt och satte sig i soffan.
— Hvad vill ni, säg!
— Visste jag inte, att ni inte sof utan bara
låtsades! — var den okändes besynnerliga svar, och han
småskrattade lugnt. — Tillåt mig presentera mig: Arkadi
Ivanovitsch Svidrigailov.»
Så slutar tredje delen af Brott och Straff.
»Kan det vara en fortsättning af min dröm? tänkte
Raskolnikov.» — Så börjar fjärde delen.
»Uppmärksamt och misstroget synade han den
oväntade gästen.
— Svidrigailov? Prat! Det är ju omöjligt! —
yttrade han slutligen högt, fortfarande lika förbryllad.»
Och då gästen efter ett långt samtal, som till och
med delvis rört praktiska saker, hade aflägsnat sig, frågar
Raskolnikov sin kamrat, studenten Rasumichin:
»— Såg du honom?
— Ja visst, jag iakttog honom noga.
— Såg du honom verkligen tydligt? Riktigt
tydligt? — envisas Raskolnikov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
