Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
ansikte, så att vi ögonblickligt skulle »känna igen honom
bland tusen». Han är för oss mera lefvande och
verklig än en mängd personer, som vi dagligen möta i
hvad som kallas »lifvet» och »verkligheten». Och ha
vi kanske inte mött Svidrigailov på Petersburgs gator?
Under de vidrigaste dagar vi upplefva, då det faller
»våt, liksom varm snö», då det är kvaft af tö, då luften
bokstafligen ångar af tö — är det inte då han, som
uppfyller vår »fantastiska» stad? Luktar inte den
smutsgula petersburgdimman Svidrigailov? Hur sällsamt och
ohyggligt det än må synas, så är detta »hjärnspökes»
kött och blod i väsentlig grad vårt eget kött och blod.
Men just då vi blifvit helt öfvertygade om
Svidrigailovs existens, drunknar han i dimman, hvarur han framgått,
försvinner på nytt i drömmen han lösgjort sig ur. Och
hans död är lika oromantisk och lika litet »gjord» som
hans lif. Det är den mest ohyggliga men också mest
vanliga petersburgska död — den ryms i
etfpolisproto-koll, i några finstilsrader i en petersburgtidning.
»Det var tidigt på morgonen. En;tät, mjölkhvit
dimma låg öfver staden. Svidrigailov gick den
smutsiga, slippriga trätrottoaren framåt i riktning mot Lilla
Neva. Ingen enda fotgängare eller isvostschik syntes
till på gatan. De små gula trähusen med sina stängda
fönsterluckor sågo dystra och smutsiga ut. Kylan och
fukten isade hela hans kropp. Han kom’till ett stort
stenhus. På vänster hand skymtade ett högt vakttorn.
— Ah, — tänkte han — här är en bra plats . . . Det
blir åtminstone ett officiellt vittne... Han halft smålog
vid denna nya tanke. Utanför byggnaden stod en liten
man med ryggen lutad emot den stängda porten. Han
var insvept i en grå soldatkappa och hade en
Achilles-hjälm af koppar på hufvudet. Hans sömniga blick
öfverför kyligt den nalkande Svidrigailov. Ansiktet hade
det bittert missnöjda uttryck, som för all evighet har
tryckt sin syrliga stämpel på alla judiska ansikten utan
undantag. Bägge två, Svidrigailov och Achilles,
betraktade hvarandra en stund under tystnad. Men till sist
började Achilles finna det emot all ordning stridande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
