Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
stinkande, ruttna staden att försvinna, höja sig med
dimman och skingras som rök, så att bara det forna
finska träsket blir kvar och möjligen midt i det
bronsryttaren för prydnadens skull?»
»— Apropå, tror ni på spöken? — frågar
Svi-drigailov Raskolnikov.
— Hvad för slags spöken?
— Vanliga spöken — hvilka som helst.
— Tror ni?
— Jag kan ju säga nej — pour vous plaire...
Det vill säga jag menar inte, att det inte finns...
— Har ni sett några?»
Och med allra största lugn, ja i lätt skämtsam ton
berättar Svidrigailov, att hans aflidna hustru Marfa
Petrovna tre gånger uppenbarat sig för honom.
»— Det där är ju dumheter!» — utbrister
Raskolnikov förargad, men strax därpå frågar han
dock intresseradt: »— Hvad säger hon er, när hon
kommer?
— Hon? Jo kan ni tänka er, hon talar om de
futtigaste bagateller och — sådan är människan — det
förargar mig. Första gången hon kom var strax efter
begrafningen. Jag var trött: jordfästning, själamässa,
graföl — alltihop hade tagit på krafterna. Ändtligen
blef jag ensam i mitt arbetsrum, tände en cigarr och
satte mig att fundera. Då tittar hon in genom dörren.
»Arkadi Ivanovitsch», säger hon, »du har glömt att dra
upp matsalsklockan i dag.» I sju år hade jag
verkligen alltid själf hvar söndag dragit upp den där klockan,
och glömde jag det någon gång, brukade hon alltid
påminna mig. Dagen därpå gaf jag mig af hit. Jag
kom in på stationen i dagbräckningen — jag hade
sofvit dåligt på natten, jag var trött och orkade knappt
hålla ögonen uppe. Jag tog en kopp kaffe. Då får
jag se Marfa Petrovna komma och sätta sig bredvid
mig med en kortlek i handen. »Skall jag inte spå dig
för resan, Arkadi Ivanovitsch?» Hon var en mästare i
att spå. ]ag kan inte förlåta mig själf, att jag inte
lät spå mig. Jag rusade förskräckt min väg — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
