Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
andeskepnader, dessa triviala, för att tala med
Svidri-gailov »vanliga spöken», som ha något så nutida ryskt
och petersburgskt öfver sig och som uppenbara sig i
det gråa dagsljuset i ett möbleradt rum eller på en
järnvägsrestaurang — de äro mera fasansfulla, mystiska
och öfversinnliga än den blodiga vålnaden i Helsingörs
slott, kanske mera fasaväckande än hvad helst från
andevärlden som uppenbarat sig för människorna.
Det fasansfulla hos de »vanliga spökena» består
bland annat däri, att de själfva veta hur nutidsaktigt
triviala och hur orimliga de äro; men de finna ett
nöje i att reta de lefvande just med sin orimlighet, och
det är som om de kände skadeglädje och skrattade ut
det mänskliga sunda förnuftet. De ha också väl reda
på allt som kan invändas emot dem af vår upplysta
tidsålder, järnvägarnas, telegrafens, telefonens, de
psykiatriska vårdanstalternas tidsålder. Nej naturligtvis, det
finns inga spöken, åtminstone inte numera, alltsammans
är bara sjukdom, feberfantasier, hallucinationer —
uppenbarelser icke af en yttre, objektiv utan endast af en inre,
subjektiv värld. — Men skulle man icke också kunna
anlägga den synpunkten, att under sjukdom vår
kroppsliga varelse kan subtiliseras och förvärfva en känslighet,
som försätter den i en skenbart öfvernaturlig men dock
fullt verklig »kontakt med andra världar»? »Denna
fråga angår mig inte», svarar vetenskapen. »Den ligger
utanför området för mina undersökningar. Jag vet det
inte och vill inte veta det.» Men då uppstår en annan
fråga: uttömmer vetenskapen det mänskliga väsendets
alla faktiska möjligheter? Vetenskapen svarar återigen:
jag vet inte. Men just dessa »jag vet icke» framkalla
skräcken för alla uppenbarelser, och ju mer dessa »jag
vet icke» innebära (och när ha de inneburit mer än i
våra dagar?), dess oundkomligare blir också den
religiösa skräcken. Vi hade hoppats, att alla det
utom-vetenskapligas skuggor skulle försvinna för vetenskapens
ljus; men de skingras icke, tvärtom ju klarare ljuset
blir, dess svartare, dess skarpare, dess mera mystiska
bli de. Skuggorna forma sig efter sina kroppar —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
