Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
människorna. Människorna ha blifvit vetenskapliga, och
deras skuggor, deras spökgestalter följa exemplet —
de bli också vetenskapliga. Spökena tro inte eller låtsa
sig åtminstone inte tro på sin egen verklighet, de kalla
sig själfva feberfantasier, hallucinationer, göra narr af
sig själfva, och naturligtvis bli de därför inte mindre
rysliga än den gamla goda tidens ovetenskapliga spöken.
Dostojevskis spöken ställa sig på intet vis i
opposition mot vår dialektik »hvass som en rakknif», vår
vetenskapliga kritik, »det rena förnuftets kritik» — allt
det fasta, exakta, nyktra, matematiska och »euklideska»
i vår intelligens; tvärtom just därur hämta de sin
förnämsta styrka — möjligheten af sin verkliga tillvaro.
Ifall de vore enbart verkliga, skulle de vara åtkomligare
för oss, mänskligare, svagare och fattligare; men just
denna osäkra möjlighet af deras verkliga tillvaro, den
olösta och olösliga fråga de ställa till oss är upphofvet
till den skräck de inge, en ny och hittills okänd skräck.
I »Idioten» ser den lungsjuke Ippolit i en dröm
kort före sin död en vidunderlig insekt, som kommit
inkrypande i hans rum.
»Den liknade en skorpion men var inte en
skorpion utan mycket vidrigare och gjorde ett ännu mycket
gräsligare intryck — jag tror just därför, att det inte
finns sådana djur i naturen och att den kommit till
enkom för mig. — Jag beskådade den mycket noga:
det var en kanelbrun och fjällig reptil, fyra verschok
lång, två finger bred öfver hufvudet och afsmalnande
mot svansen, så att själfva ändan af den inte var mer
än en tiondels verschok bred. En verschok nedanför
hufvudet utgick från buken två tassar af två verschoks
längd, en på hvardera sidan, och bildade en fyrtiofem
graders vinkel mot kroppen, så att om man såg det
uppifrån, hade hela djuret formen af en treudd.
Hufvudet kunde jag inte se, men jag såg två små korta
morrhår, som liknade två grofva nålar och voro bruna de
också. Två likadana hårstrån sutto i ändan på svansen
och på bägge benen — tillsammans alltså åtta stycken.
Djuret sprang snabbt af och an i rummet stödt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
