Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Norma kommer inrusande i rummet, kastar sig öfver
reptilen och vill bita tvärt af den, sticker reptilen hunden
i tungan, så att han börjar tjuta, och för ett kort
ögonblick känna vi, att icke allt är dröm i denna mardröm.
Vi förstå, att här vårt eget verkliga, fastän utom världsliga
öde afgöres, att här framskymtar ett verkligt mysterium,
som vi äro förbundna med icke blott på denna sidan
utan på hinsidan om företeelserna: allt som. finns hos
er finns också hos oss.
Vi veta icke och kunna ännu icke veta, hur
tvekampen mellan det onda och det goda djuret skall
af löpa. — »Här vaknade jag och fursten kom in»,
slutar Ippolit. Men hvad som började i drömmen skall
fortsätta i verkligheten — i tvekampen mellan den
»heliges furst Mischkin och »den grymma och
vällustiga insekten», den verkligaste af alla verkliga,
köpmanssonen Rogosjin: drömmen fördjupas af
verkligheten som spegel af spegel.
Icke blott spöken förfölja hos Dostojevski de
lefvande, utan de lefvande själfva förfölja och skrämma
hvarandra som spöken, som skuggor, som
dubbelgångare.
»— Ni och jag äro bär från samma buske», säger
Svidrigailov till Raskolnikov, och trots sin vämjelse
känner denne att det är sant, att de ha »gemensamma
punkter», att måhända själfva medelpunkten i deras
väsen är gemensam för dem. Svidrigailov har blott
hunnit så oändligt mycket längre på den väg
Raskolnikov just beträdt. Svidrigailov påvisar för honom de
oundvikliga, öfvervetenskapliga slutledningarna af hans
vetenskapliga dialektik om ondt och godt — är för
honom en profetisk spegel. Då han redan blifvit fullt
förvissad om att Svidrigailov icke är en feberfantasi,
ett spöke utan en lefvande människa, är Raskolnikov
alltjämt rädd för honom, ja han fruktar honom nu än
mera — fruktar honom som sin skugga, sin
dubbelgångare. »Jag är rädd för den där mannen», säger
han. »— Vet du hvad», säger Ivan Karamasov till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
