Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
betjänten Smerdjakov, »jag är rädd, att du är en dröm,
att du är ett spöke, som sitter framför mig.»
»— Inte är här någe spöke inte, — svarade
Smerdjakov, — här är bara ni och jag och så en
tredje. Han är nog här den där tredje, det är han
säkert — mellan oss två.
— Hvilken han? Hvem är här? Hvilken tredje?
— utbrast Ivan Karamasov förskräckt, och han såg sig
omkring och letade med blicken i alla vrår.»
Denna tredje, förenande — enligt Smerdjakovs
mening försynen, Gud — uppenbarade sig sedermera
för Ivan Karamasov som den jordiska inkarnationen af
Smerdjakovs ande — djäfvulen.
»— Det är ni som mördat», säger Smerdjakov
till Ivan, »— den egentlige mördarn är ni, jag har
bara varit ert verktyg, er trogne tjänare, och det är på
er befallning jag har utfört dådet.»
Peter Verchovenski är också ett verktyg, en trogen
tjänare åt sin husbonde, sin halfgud, — Stavrogin.
Denne kallar honom också rent ut för »sin apa» —
i samma mening som Gud skulle kunna kalla djäfvulen
för sin. »Jag skrattar åt min apa.» Men denna
förvridna, grimaserande apfysionomi, som på samma gång
är en bottenlöst djup, trogen spegel, är för Stavrogin
icke blott och bart något att skratta åt, den är också
något att rysa åt. Då han en gång kallar Peter
Verchovenski »en narr», svarar honom denne med förfärande
allvar, i rättfärdig vrede liksom:
»— Må vara att jag är en narr, men jag vill inte
att ni, den viktigaste hälften af mig, skall vara en narr.
Förstår ni mig?»
Stavrogin förstod, »måhända han ensamt, tillfogar
Dostojevski betydelsefullt: Stavrogin ensam förstår Peter
Verchovenski, liksom Gud ensam förstår djäfvulen, sin
eviga »apa».
Alla dessa tragiska par, som hos Dostojevski kämpa
med hvarandra och bestå af två de mest lefvande och
verkliga varelser, hvilka förefalla sig själfva och andra
som hela och själfständiga personligheter — de äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
