Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
sålunda i själfva verket endast två delar af ett »tredje»
splittradt väsen — delar som söka hvarandra,
dubbelgångare som förfölja hvarandra. Raskolnikov, Stavrogin,
Ivan Karamasov skulle kunna eller skulle åtminstone vilja
säga till dessa sina hatade dubbelgångare — Svidrigailov,
Peter Verchovenski, Smerdjakov — hvad Ivan med
en så maktlös och icke »rättfärdig» vrede säger til!
djäfvulen:
»— Inte en minut tar jag dig för en faktisk
sanning. Du är en lögn, du är min sjukdom, du är
ett spöke. Jag vet bara inte, hur jag skall kunna
tillintetgöra dig... Du är en hallucination hos mig, du
är en inkarnation af mig själf men förresten bara af
en sida hos mig — af mina vidrigaste och dummaste
tankar och känslor... Allt dumt som finns i min natur,
— stönade Ivan smärtsamt, — för länge sedan utlefdt,
uttröskadt, bortslängdt som afskräde — det bär du
fram till mig som en nyhet! Du är jag, jag själf, bara
med en fulare fysionomi. Du säger inte annat än hvad
jag själf tänker — du är inte i stånd att säga mig
något nytt.»
Men detta är just frågan: kan djäfvulen
verkligen icke säga honom något nytt? För Ivan och äfven
för Dostojevski själf ligger hela det fasansfulla däri, att
de båda blott vilja vara öfvertygade om att han icke kan,
men ej äro det. Och otn han nu verkligen kan?
I hvilket fall som helst är det otvifvelaktigt, att
Ivan Karamasovs djäfvul är en af de största och mest
gåtfulla af Dostojevskis skapelser och på samma gång
en af hans mest personliga och äktryska, icke lik något
annat i hela världslitteraturen. Det är en skapelse, som
har sina rötter i det innersta af hans medvetna och
äfven omedvetna väsen. Icke för intet uttalar han
genom djäfvulens mun sina egna, hemligaste och heligaste
tankar. Man skulle kunna följa, hur Dostojevski genom
alla sina verk har närmat sig denna gestalt. Om sitt
väsen talar djäfvulen i nästan samma ordalag som
Dostojevski om sitt eget konstnärsskaps väsen, om den ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
