Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
ut från sig själf, från sitt sanna, fruktansvärda,
ickemänskliga väsen.
»— Folk tar hela den här komedien (d. v. s.
fenomenvärlden) — för något allvarligt och det trots sin
obestridliga intelligens, —» fortsätter djäfvulen sitt
samtal med Ivan. »— Däri ligger också deras tragedi. Nå,
och naturligtvis lida de — men därför lefva de också,
lefva reellt och inte ett fantomlif; för just lidande är
lif. Hvad vore lifvet värdt utan lidande? Allt skulle
förvandlas till en enda ändlös gudstjänst: mycket fromt
men tråkigt. Nå men jag? Jag lider, men ändå lefver
jag inte. Jag är x’et i en obestämd ekvation. Jag är
en sorts lifvets spökgestalt, som har mist alla
hållpunkter, och jag har till och med själf glömt mitt namn.»
Sedermera, under samtalet med Aljoscha, försöker
Ivan lugna sig själf: »Han är inte satan — han ljuger.
Han är en falsk tronpretendent. Han är helt enkelt en
usel smådjäfvul. Han badar bastu. Klär man af
honom, upptäcker man säkert svansen — lång och otäck
som på en dansk hund.»
»»— Nej jag har aldrig varit en sådan lymmel! —
säger han förbittrad till djäfvulen själf. — Hur har min
själ kunnat föda en sådan lymmel som du?»
Men djäfvulen är icke för intet »den tredje mellan
två », föreningslänken mellan den ryske och kanske
allmäneuropeiske herremannen Ivan och den ryske och
kanske också allmäneuropeiske betjänten Smerdjakov.
Utom att det stinker Smerdjakov af honom, luktar det
också åtskillig annan rysk och allmäneuropeisk
ruttenhet af speciell nutidssort. Ibland erinrar han om
Chle-stakov och Tschitschikov, den gamla sortens snyltgäster
vid herrgårdsborden (»städadt yttre trots högst
begränsade medel»), men han erinrar också om den
tvifvel-aktige »gentlemannen» i den nyaste kosmopolitiska
småpressen. Och spökfiguren liksom stoltserar med
detta »mänskliga, alltför mänskliga», denna »odödliga
mänskliga lumpenhet» — retar Ivan med den:
»— Du är ond på mig, för att jag inte
uppenbarat mig för dig i en mer imponerande gestalt, »i åska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
