Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
kunskapens träd, då det icke är sammanvuxet med
lifvets träd.
Äfven efter det Nietzsche hade besegrat eller
åtminstone trodde sig ha besegrat alla metafysiska
»an-fäktelser», förmådde han icke frigöra sig från en, den
äldsta och mest hårdnackade, som förföljde honom hela
hans lif och som han enligt sin egen bekännelse var
så rädd för att han knappt någonsin talade om den.
En gång uppenbarar sig för Zarathustra en dvärg, en
vidrig »puckelrygg», den »jordiska tyngdens ande», och
han påminner honom om denna oundkomliga
metafysiska anfäktelse, om de eviga upprepningarna.
Zarathustra svarar honom ej; gripen af fasa och vämjelse
faller han som död till jorden.
Till och med personer främmande för all
metafysik (t. ex. Alexej Tolstoj, Dickens) kunna egendomligt
nog stundom ha den sällsamma, dunkla men ändå
underbart klara och bestämda känsla, som med ens ur lifvet
lösgör några skenbart alldeles betydelselösa tillfälligheter
(»Och på samma sätt gick den skäggige juden, och på
samma sätt brusade vattnet», hos Al. Tolstoj —
»spindeln i nätet» hos Nietzsche) och tydligt och klart säger
dem: »Allt detta har redan händt en gång». De som
känna till denna i högsta grad reala och på samma
gång fantastiska känsla skola genast förstå hvad jag
menar — för de andra kan det omöjligt med några
ord förklaras. Hos Nietzsche förefaller denna känsla att
ha varit ända till sjuklighet utvecklad och förbunden
med de djupaste rötterna af hans religiösa alstring.
»— Du tänker alltid på vår jord sådan den är nu,
säger djäfvulen till Ivan, -— men den nuvarande
jorden har kanske upprepat sig en billion gånger. Den
har lefvat ut, stelnat till is, remnat, fallit till stoft,
upplöst sig i sina elementära beståndsdelar — och så
återigen vatten »uti besynnerligit rum», och så återigen en
komet, åter sol, åter jord af solen. Denna utveckling
har kanske upprepat sig ett oräkneligt antal gånger och
in i minsta detalj på samma sätt. Det ligger något
outhärdligt ledsamt i den tanken. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
