Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
serafernas hänryckta hymner, som kommo himlen och
hela världsbyggnaden att skaka i sina grundvalar. Och
— jag svär det vid allt heligt — jag ville stämma in i
kören och ropa hosianna med de andra. Redan var
ropet på väg att bana sig fram öfver mina läppar...»
Men liksom för att tillsvidare skona sitt offer döljer
sig djäfvulen här åter bakom »det mänskligas, det
alltför mänskligas» mask, och han slutar skenbart helt
prosaiskt:
»...jag är som du vet mycket känslig, mycket
mottaglig för estetiska intryck. Men sunda förnuftet —
ack min naturs mest olyckliga egenskap! — höll mig
också den gången kvar inom de tillbörliga gränserna,
och jag lät tillfället gå förbi mig. Ty, tänkte jag, hvad
skall följa efter mitt hosianna? Allt på jorden skulle
slockna, och ingenting skulle hända mer. Uteslutande
af pliktkänsla och hänsyn till min sociala ställning måste
jag undertrycka min goda impuls och fortfarande hålla
mig till gemenheterna. Det är någon, som behåller all
äran af det goda för sig, och jag har bara fått
usel-heten på min lott...»
Och under det tunna, genomskinliga skalet af hån
och hvardagsprosa fördjupar sig tanken på nytt, tills
den når numenala djup:
»— Jag vet ju, — säger djäfvulen, — att det finns
en hemlighet, men den hemligheten vill de inte för
något pris yppa för mig, för då — när jag begrep hur
det hängde ihop — skulle jag också börja vråla
hosianna, och det oundgängliga minus skulle med ens
försvinna och hela världen skulle bli vis, och därmed vore
det naturligtvis också slut med den. Men tills det
inträffar — tills hemligheten yppas för mig, existerar det
för mig två sanningar, den ena deras där borta, som
tills vidare är mig alldeles obekant, den andra min egen.
Och man vet ännu inte hvilkendera som skall visa sig
vara nummer ett...»
Själfva »öknens store och vise ande», ljusbringaren,
skulle näppeligen ha kunnat säga Ivan något
fruktansvärdare och mera oväntadt än dessa ord om två sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
