Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
existerande, evigt förenade och oförenliga sanningar —
såsom djäfvulen kort därefter upplyser, därmed
afslutande samtalet: sanningen om gudamänniskan och
människoguden, Kristus och antikrist.
Af kontakten, af sammanstötningen mellan dessa
båda sanningar föddes elden i den »tviflets smältugn»,
genom hvilken äfven Dostojevskis eget »hosianna» gick.
Han jämför öppet sitt eget »hosianna» med djäfvulens
»hosianna». 1 ett af sina sista dagbokshäften vänder
han sig med dessa ord till representanten för de ryska
liberalerna och västerlänningarna, K. D. Kavelin:
»...Om ni också anlagt en vetenskaplig synpunkt,
hade ni inte behöft yttra er så högdraget om den
filosofiska delen, fastän filosofi inte är min specialitet. Inte
ens i Europa har ateismen någonsin uttryckts med sådan
styrka. Det är alltså inte som ett barn jag talar om
Kristus och bekänner honom; mitt hosianna har gått
genom tviflets smältugn, såsom jag i denna samma
roman låter djäfvulen säga.»
Dessa »två sanningar» ha alltid samexisterat också
för Leo Tolstoj men icke i hans medvetande, blott för
hans visionära blick. Han har dock aldrig haft styrka
och mod att likt Dostojevski se dem båda rätt i ögonen.
Icke heller hos Dostojevski för öfrigt förmår ens
den starkaste af hans hjältar uthärda betraktandet af
båda sanningarna samtidigt. Ivan kastar ett dricksglas
mot djäfvulen »på kvinnovis», liksom rädd att denne
till slut verkligen skall säga honom »något nytt, något
alltför nytt». Det förefaller som om icke ens
Dostojevski själf förmådde uthärda detta åskådande; han
uttalade icke, åtminstone sade han icke oss sitt sista,
afgörande ord om »de två sanningarna». Men säkert
är, att det för honom icke fanns ett större mysterium
än detta. Och finns det öfver hufvud ett större
mysterium för oss och för hela mänskligheten?
Då Aljoscha kommer springande med
underrättelsen, att Smerdjakov nyss, d. v. s. under djäfvulens
samtal med Ivan, har hängt sig, blir denne knappast
förvånad och säger lugnt: Ja jag visste att han hängt sig. >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
