Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
anlägger Florens befästningar, han är Vittoria Colonnas
älskare, han är skald, tänkare och profet. Men till och
med han förefaller nästan ensidig i jämförelse med
Leonardo. Dennes konstnärliga skapelser och hans
vetenskapliga dagböcker, som af brist på ett lika
allomfattande vetenskapligt snille intill denna dag icke äro
tillfyllest studerade och uppskattade, ge endast en svag
föreställning om det verkliga måttet af hans krafter.
Ingen har väl någonsin tagit med sig i grafven en
sådan hemlighet som Leonardo — hemligheten af de
öfver-mänskliga möjligheter, som kunna vara inneslutna i
ett mänskligt väsen.
Liksom förfärad öfver ett så omätligt arf tog
Rafael endast den minsta och lättaste delen däraf i
besittning. Han inskränkte till ett minimum området för
sin andes verksamhet; han sträfvade endast efter det
möjliga, och därför uppnådde han det verkligen också;
han ville vara endast konstnär, och därför blef han
också en fullkomligare sådan än Leonardo och
Michelangelo. Men i och med Rafael, denne »lyckans
gull-gosse», fortunato garzon, som Francia kallar honom,
började vägen utför renässansens väldiga
världshistoriska bergsrygg, uppåtstigandet var slut. Rafael
möjliggjorde framträdandet af en »estet» sådan som Pietro
Aretino, en föregångare till våra nutida öfvermätta och
vulgära esteter, han som såg Leonardo öfver axeln,
förlöjligade Michelangelo och dyrkade Tizian som en
inkarnation af »den rena skönheten», af konsten icke
för religionen utan so/n religion — njutningens
positi-vistiska, gudlösa religion — konsten för konsten .
Leo Tolstoj och Dostojevski ha två drag, som
befrynda dem med de stora upphofsmännen till hvarje
»renässans».
För det första står bägges konst i samband med
religionen — och icke med den nuvarande utan med
den framtida religionen. För det andra rymmes den
icke inom gränserna för konsten som själfändamål,
»konsten för konsten». Osökt och spontant öfverskrider
ilen dessa gränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
