Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
Tolstojs svaghet och misstag ligger icke däri, att
han ville vara mer än konstnär, utan däri att han under
sina ansträngningar att bli mer stundom blifvit mindre
än konstnär; — icke däri, att han med konsten ville
tjäna Gud, utan endast däri att han stundom tjänat icke
sin utan en främmande Gud. Men redan sådan som
han är, skönjer man dock hos honom en verklig fastän
ännu icke förverkligad möjlighet till en religiös
åskådning och verksamhet djupare än den rent konstnärliga.
Ligger icke Tolstojs sanna storhet och ära just i denna
beständiga inre kamp och smärta, i denna
otillfredsställelse med ensamt konstnärsära, i detta oerhörda
själf-plågeri, detta snillets själfmord som han begår? Till
och med att endast vilja kan ju stundom vara ett tecken
på storhet; en måste kanske börja med att endast vilja,
för att en annan skall kunna vilja och utföra.
Hvad Dostojevski beträffar är det alldeles tydligt,
att hans verk lika litet skola tillfredsställa »esteterna»,
»skönhetsdyrkarna» som deras motståndare, hvilka i det
sköna söka det nyttiga, det goda — för dessa skall
Dostojevski alltid förbli »ryslig». Han icke endast bar
inom sig utan förverkligade också i väsentlig mån en
af vår tids stora religiösa möjligheter, en annan än den
Tolstoj ägde men en icke mindre. Han icke endast
ville vara en förkunnare af den nya religionen, han var
det också, fastän måhända ej i den grad han ville; —
han var i sanning en profet.
Man förstår en af de fromma påfvarnas häpnad
inför den oräkneliga mängden af nakna kroppar i
Sixtinska kapellets tak och på dess altarvägg. Påfven
förstod icke, att dessa kroppar voro heliga, andliga eller
åtminstone skulle vara det. Måhända erfor han en
känsla lik den som grep furst Andrej vid åsynen af
»den väldiga massan af tumlande nakna kroppar» i
den smutsiga dammen vid Smolenskvägen — en känsla
af skräck och vämjelse för människokroppen,
»människoköttet».
I själfva verket är Michelangelo här i Sixtinska
kapellet den förste, som har lyft den tusenåriga slöja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
