Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
och en gång för alla» — förblef en dröm. Och trots
all sin kärlek till euklideska formler, till den »jordiska
realismen» har han vandrat fram på jorden nästan utan
att efterlämna spår, som en skugga, som en spökgestalt,
som en okroppslig och blodlös ande med stumma läppar
och beslöjadt anlete.
Öfvermåttet af andlighet, af subtiliserad
medvetenhet (»att vara alltför medveten är att vara sjuk», säger
Dostojevski) röjde i själfva verket hos Leonardo samma
sjuklighet, brutenhet och ofullkomning som det till
öfvermätt köttsliga, elementära och animala hos
Michelangelo.
Sådana äro då dessa renässansens två gudar eller
demoner i deras eviga motsättning och eviga harmoni.
Demoner syntes de mig bägge vara.
Den ene — Delfis gud — en ung gestalt,
var vredgad, i sitt högmod fast förfärlig
och röjde kraft af icke jordisk halt.
Den andre, kvinnligt fager, sinnligt kärlig,
var ett bedrägligt, lögn fylldt ideal,
en tjusardämon, sveksam men dock härlig.
Ej nog med att Rafael icke löste dessa
motsägelser, han tycks alls icke ha förstått dem. Han endast
afslipade de bägge ytterligheternas skarpaste kanter, han
beröfvade de vidunderliga chimärorna deras tänder, klor
och vingar, tämde dem och försvagade dem till den
grad, att de slutligen läto sig förenas i honom. Men
denna förening, denna försoning var alltför lätt
åstadkommen, alltför ytlig, köpt till alltför billigt pris, den
var för ofarlig och praktisk. Just denna kvinnliga
foglighet gentemot »kristendom» och »hedendom»,
gentemot Hezekiels profetiska syn och påfven Leo X:s
profetiska syn, denna inställsamma älskvärdhet hos »lyckans
gullgosse» (ifall det icke vore fråga om en trots allt
så stor och subtil konstnär som Rafael, skulle man
kunna anföra det grofva ordspråket om »den snälle
kalfven som diar två mödrar) — öppnade sedermera
dörren för allt det hycklande, akademiskt konventionella,
kyliga, borgerligt medelmåttiga och tarfliga i »secen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
