Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
tismo’n >, för allt det som orsakade renässansens
undergång. — Efter detta förmådde den aldrig resa sig, den
misslyckades» och väntar än i dag på sin fullbordare.
Men denna motsägelse kan icke lämnas olöst.
I vår tid gör den sig ånyo påmind och reser sig
inför den europeiska civilisationen mäktigare än
någonsin. Mer eller mindre klart har den speglat sig hos
alla, inom hvilka renässansens ande vaknat — från
Goethe till Nietzsche. Den har icke heller kunnat
undgå att återspegla sig hos de två sista föregångarna
till den ryska och universella renässansen — Leo
Tolstoj och Dostojevski.
Vi ha sett, att Tolstoj är den store skildraren af
människokroppen i ord, liksom Michelangelo är det i
färger och marmor. Tolstoj är den förste, som åter
dristat rycka af människokroppen alla kulturhistoriska
höljen; han är den förste, som på nytt försjunkit i det
ariska grubblet öfver föreningen mellan Guds beläte
och djurets beläte i människan — öfver gudadjuret.
Vi ha också sett, att Tolstojs alla verk alltjämt andas
den semitiska skräcken för detta »djur», vämjelsen för
den nakna kroppen, för »människokött». Men på
samma gång är Tolstoj den förste, som om än dunkelt
anar möjligheten af en slutlig seger öfver denna fasa,
möjligheten af en icke längre okroppslig andlighet
utan af en andlig kropp — mer andlig och mer helig
än under den tid, som hittills mest gudomliggjort köttet
— Praxiteles’ och Fidias’ tid.
Liksom Tolstoj blickat ned i köttets afgrund, så
har Dostojevski blickat ned i andens, och han har visat,
att den öfre och den undre afgrunden äro likvärdiga,
att det mänskliga medvetandets, den mänskliga tankens
olika grader stundom äro skilda från hvarandra af
samma svalg», samma »ofattlighet» som skiljer »det
mänskliga embryot från icke-varat>. Och han har
kämpat mot en fasa icke mindre stor än köttets fasa — mot
andens fasa, fasan af ett alltför klart och skärpt
medvetande, (vatt vara alltför medveten är att vara sjuk»)
mot fasan af allt abstrakt, spöklikt, fantastiskt och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
