Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
samma gång skoningslöst reellt. Människorna ha
fruktat eller hoppats, att förnuftet en gång skall uttorka
hjärtats källor, att medvetandet skall döda känslan,
framför allt den religiösa känslan, att medvetandets ljus skall
sprida dager öfver det outforskades och omedvetnas
alla mysterier, så att den skymning, som är
oundgänglig för tron, skall försvinna. Dostojevski har visat, att
detta är ett misstag, att det mänskliga medvetandet
liknar ett bländande ljus riktadt mot natthimlen: så länge
jordiska dimmor och moln ännu hölja himlahvalfvet,
uppsuga de ljuset, så att det förefaller människorna, att
himlen har en botten, att medvetandets ljus har nått
den; men då molnen skingras och den mörka, klara
himlen blottas, då varsebli de som rikta ljuset, att ju
skarpare och längre strålarna äro, dess djupare blir
himlens mörker, och att detta mörker är bottenlöst.
Dostojevski är en bland de förste som helt förstått, att det
råder enhet och öfverensstämmelse mellan förstånd och
hjärta, att blott den högsta graden af vetenskaplig
tankeklarhet kan ge människorna den högsta graden af
religiös känsla.
Sådana äro de i sin eviga motsättning och sin eviga
enhet, dessa den ryska renässansens två demoner —
köttets rannsakare, Tolstoj, och andens rannsakare,
Dostojevski. Den enes mål är köttets förandligande, den andres
andens förkroppsligande. Och just däri att de äro två och
bilda ett helt (fastän de själfva icke veta, att de bilda
ett helt och att den ene icke kan existera utan den andre)
ligger vårt yttersta och vårt högsta hopp.
Rafael, som var förenaren eller ville vara förenaren
af den italienska renässansens två poler, följde efter
Leonardo och Michelangelo. Med den ryska renässansens
treenighet är förhållandet motsatt: vår Rafael, Puschkin,
föregår Tolstoj och Dostojevski, som i sitt medvetande
tudelat och fördjupat hvad som elementärt och
omedvetet fanns förenadt inom Puschkin. Om Tolstojs
religiösa uppfattning af köttet är tesen, Dostojevskis
religiösa uppfattning af anden antitesen i den ryska kulturen,
så har man väl enligt >den dialektiska utvecklingens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
