Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
hade en lidelsefull tro på Rysslands framtida universella
storhet men tidtals tyckes ha totalt misströstat:
Och obevekligt Herren skall
mitt ryska land förkasta.
Om man får döma framtiden efter det närvarande,
så har Herren kanske verkligen »förkastat » oss?
Måhända existerar det äfven nu ryssar (ack säkert
blott helt få!), som hungra och törsta efter ett nytt
religiöst medvetande och som känna, att just här,
någonstädes emellan Tolstoj och Dostojevski, källan därtill
ligger dold. De känna, att ett barns krafter skulle vara
tillräckliga för att bryta inseglet på denna källa med det
lefvande vattnet, som skall släcka hela världens törst.
Men dessa törstande ha genomvandrat en så öde öken,
att de nu icke ha ens ett barns krafter; de förmå endast
krypa fram till platsen där de veta att källan finnes,
sjunka till jorden och lyss till det underjordiska
porlandet af vattnet, som är dem så nära men så
oåtkomligt; — och de dö af törst.
Eller för att använda en annan, kanske riktigare
bild, ett annat tecken — ty vi äro numera dömda att
tala icke med ord utan med tecken som döfstumma:
»Ännu aldrig», säger Dostojevski, »har Europa
varit så uppfylldt af hatiska element som i vår tid. Det
är som om allt vore undermineradt och laddadt med
krut och blott väntar på den första gnistan.»
Om samma »gnista» talar också Tolstoj i sitt Guds
rike, då han profeterar om den brand, som skall
förgöra den samtida europeiska kulturen: »Elden har ännu
icke tagit fart, men det behöfs blott en gnista, för att
den på allvar skall bryta lös och inte upphöra förrän
allt är förtärdt. — Det behöfs blott litet, för att denna
byggnad, som förefaller så klippfast och har rests
af så många sekel, skall sammanstörta.» — Det
hatredan gått för långt: den moderna kulturen »känner
redan sin hjälplöshet och svaghet; den kristna trons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
