Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
till och med sina nerver och på samma gång om den
för bortskämda människor utmärkande vanan att se en
styrka i sina svagheter? Det är icke utan anledning
konstnären så envist iakttar »den lilla vackra, hvita
hand», hvari Bonaparte håller världens öden och som
skickar hundratusentals människor i döden som
kanonföda. Inte minst betydelsefull är Napoleons snufva.
»De där människorna äro inte af kött och blod utan
af brons», säger Raskolnikov om Napoleon. Men vi
ha redan sett hjältens nakna kropp, alldeles samma
slags kropp som alla andra ha, samma slags
»människokött», som han endast hos andra anser för »chair à
canon». Och så i det viktigaste ögonblicket af hans
lif, kvällen före Borodino, denna »till följd af
kvällsfukten tilltagande snufva», denna lilla realistiska detalj
om hur »försynens sändebud», de forna cesarernas
arftagare, öfvermänniskan »ljudligt snyter sig»! — Är
icke detta en erinran om att också »de där
människorna» ändå äro af kött och blod och inte af brons,
att också de ha en »dödens kropp». En snufva är ju
nog för att komma dem att känna det »mänskliga,
alltför mänskliga» i sitt väsen.
Men hur klar och lefvande, åtminstone animaliskt
lefvande denna gestalt än må stå för oss, ännu är den
icke sammanfogad med det inre — icke genomskinlig.
Vi se endast kroppens rörelser; ansiktet är alltjämt
orörligt, uttryckslöst; det är som en bildstods, »icke en
muskel i det rör sig». Vi få blott kännedom om en
enda förändring i Napoleons ansikte från Austerlitz till
Borodino: till en början är det »magert och blekt»,
sedan »uppsvälldt och gult». Detta är allt som
försiggått med honom under loppet af denna skakande
världshistoriska tragedi. Och — återigen ett sådant
där litet nästan omärkligt men i hög grad
betydelsefullt drag — vid beskrifningen af andra uppträdande
personers yttre försummar Tolstoj aldrig att låta oss se
deras ögon, uttrycket i dem. Kroppens store skildrare
vet alltför väl, att just i ögonens uttryck kroppens
högsta animaliska och andliga lif är koncentreradt; ögonens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
