Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
slut. I fjärde delen, efter slaget vid Borodino, i det
mest ödesdigra, afgörande ögonblicket af hans lif, före
återtåget, få vi höra att — »i sin öfvertygelse om att
icke det är godt, som är godt, utan det, som föll
honom in, skref han några ord till Kutusov, de första
som föllo honom in och alldeles meningslösa», enligt
Tolstojs uppfattning också i saknad af allt politiskt syfte.
Och ihågkommas bör, att absolut ingenting döljer sig
bakom denna dumhet — ingen förblindande lidelse,
intet djup af ondska: han är rent och så att säga
oskyldigt, medfödt dum. Om den väldiga kulturella idé, ur
hvilken enligt Dostojevski »den europeiska
mänsklighetens civilisation har framgått och för hvilken ensam den
lefver — om »allföreningens idé» kan här naturligtvis
icke bli tal. Tolstoj frånkänner Napoleon hvad
Dosto-jevskis storinkvisitor icke ens frånkände Timur och
Dsjingis-khan. Blotta möjligheten af att i Napoleon
se återuppresaren af den byggnad, om hvilken Nietzsche
säger, att hvarken förr eller senare ha människor i
samma mån byggt sub specie aeterni — vidröres ej
med ett ord i Krig och Fred. Där finns icke ett
drag i den tolstojske Napoleons öde och personlighet,
som är tragiskt, är ägnadt att väcka fasa eller ömkan;
han är liten, flack, banal och komisk eller åtminstone
menad att vara komisk. Osmaklig uppblåsthet eller
hycklad känslosamhet i de franska
boulevardmelodramernas stil i stället för känslor. Före intåget i Moskva
drömmer han om hur han skall öfverhopa denna stad
med välgärningar. »Den ton af storsinne han ämnade
anslå i Moskva rörde honom själf». Då han bland
annat erfor, att det i Moskva gafs en mängd fromma
stiftelser, »beslöt han inom sig att öfverhopa dessa
stiftelser med nådevedermälen. Han menade, att liksom
det i Afrika fordrades att sitta i burnus i moskeerna så
kräfdes det i Moskva att vara huldrik som tsarerna.
Och då han såsom alla fransmän» (Tolstoj glömmer,
att Napoleon till sitt innersta, omedvetna väsen
ingalunda var en modern fransman utan en korsikan, d. v. s.
en XV—XVI seklets italienare) — »då han såsom alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
