Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Men så, efter mötet i Tilsit, inträffar något för
Rostov ofattligt: af politisk beräkning blir kejsar
Alexander, hans »sol», icke blott bundsförvant utan intim vän
med uppkomlingen Bonaparte, blodsugaren, afskummet,
»banditen utom lagen». I Rostovs hufvud »försiggick
ett kvalfullt arbete, som inte ledde till något resultat.
I hans själ vaknade fruktansvärda tvifvel»: hvarför
kriget? hvarför allt detta utgjutna blod? dessa oräkneliga
mänskliga offer? I en krets af kamrater, som också
voro missnöjda med världen — »ifall vi hållit ut,
skulle Napoleon ha fallit» — och där en af
officerarna råkade yttra, att det var kränkande blott och bart
att se fransmännen, »tog Rostov i med en hetta, som
föreföll omotiverad och därför på det högsta förvånade
officerarna: — Hur kan ni bedöma hvad som skulle
ha varit bäst? Hur kan ni våga döma öfver kejsarens
handlingar, hvad ha vi för rätt att döma? Vi kunna
inte förstå kejsarens vare sig mål eller
tillvägagångssätt... Vi äro inte diplomater, vi äro soldater och
ingenting annat... Bli vi befallda att dö, så ha vi
att dö____Det är inte vår sak att döma. Ifall
kejsaren behagar erkänna Bonaparte för kejsare och sluta
förbund med honom, så är det också det riktiga. Om
vi började kritisera och döma om allt, skulle ingenting
heligt bli kvar. Det vore detsamma som att säga, att
Gud inte finns, att ingenting finns.»
I epilogen, då kriget med Napoleon är slut och
då Nikolaj Rostov redan är en mogen man, en lugn
och besinningsfull familjefar, uttalar Pierre inför honom
sina tvifvelsmål om den sedliga halten af Araktschejevs
inflytande på kejsaren. »Rostov kände med sig, på
grund icke af resonemang utan något förmer än
resonemang, den otvifvelaktiga (otvifvelaktig för hvem? endast
för Rostov eller också för Tolstoj?) riktigheten af sin
mening, att Peter misstog sig och att allt stod väl till
i Ryssland» — och i en ton af djup öfvertygelse
utbrister han: »Jag skall säga dig något... öfverbevisa
dig kan jag inte. Du säger, att allt hos oss är
snedvridet och att det stundar en revolution — det inser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
