Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
den inåt- och den utåtgående strömningen, den
centri-petala och den centrifugala.
I den förra, den centripetala, befinner sig
Platon Karatajev, som efter att helt ha afrundats och
komprimerats dör med en smärtfri lätthet, liksom slumrar
in, sjunker rätt mot centrum — Gud. Här befinna sig
också drängen Nikita, som för längesen vant sig att
icke ha någon vilja utan underordnar sig husbondens,
och Kutusov, som »inte har något eget», som föraktar
intelligens, vetande, patriotiska känslor och äfven
underordnar sig husbondens vilja — världshändelsernas gång;
här befinna sig den till kristendomen omvände Pierre
och den döende furst Andrej. Tolstoj själf anser denna
strömning och den ensam, för sann, god, helig, kristen
och rysk.
I den motsatta, centrifugala strömningen befinna
sig Napoleon och den lefvande, om ära drömmande
furst Andrej: »jag vill detta, detta ensamt — jag offrar
alla mina närmaste för en minuts ära». Den enstaka
droppen vill utbreda sig, intaga största möjliga rymd,
sluka de andra kropparna, vill själf bli klotets enda
centrum, Gud. Och Tolstoj anser denna strömning
ond, okristlig, icke rysk.
Att det i furst Andrejs vulgära drömmar om
krigisk ära (liksom i drömmarna om georgskorset) icke
fanns mycket heligt och religiöst, det är tydligt nog.
Furst Andrej älskar ju sig själf blott för sin egen skull,
makten blott för maktens skull. Och i hans urskuldan:
»det är inte mitt fel» — ligger en god dosis ren,
ros-tovsk enfald. Napoleon däremot älskar makten »som
en konstnär, som musikern älskar sin fiol» icke för
fiolens egen skull utan för »tonerna, ackorden,
harmonierna» — naturligtvis en högre harmoni,
»allföreningens» — månne icke densamma, som fastän litet
annorlunda förstådd varit hela den historiska
kristendomens yttersta mål? Äfven Goethe älskar sig själf, mera
stilla men kanske djupare än Napoleon; och i fråga om
honom framstår det än klarare, att det är icke endast
sig han älskar i sig själf — sig icke blott för sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
