Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Ja, detta långsamma sjunkande af kulturnivån, denna
medelmåttighetens seger inom den ryska litteraturen —
och månne inom den ryska ensamt? — är kanske
något vida ohyggligare än alla plötsliga ras och
katastrofer. Är det icke i själfva verket ohyggligt, att denna
icke ryska och icke västeuropeiska ande (fastän det väl
ej var en tillfällighet allena, att den vetenskapligt
rationalistiske Taine i sin slutdom öfver Napoleon
samstämde med Tolstoj) utan den universella pöbelns ande
— denna pöbel må nu vara hungrig eller mätt,
liberal eller konservativ — röjer sig också i en så väldig
företeelse som Krig och Fred, som Leo Tolstoj själf?
Är detta verkligen sant? Har ändå Napoleons
hotelse gått i uppfyllelse, fast icke på det sätt han trodde?
»Jag skall krossa Ryssland». Krig och Fred är ju
också den ett slags tvekamp mellan västerns härskare och
nordens — mellan Napoleon och Rysslands ande i
gestalten af en af de största representanterna för denna
ande. Men om någon verkligen krossats i Krig och
Fred, så icke är det Napoleon af Tolstoj.
Detta är emellertid blott det ena af tvänne envig.
Det andra, mera fruktansvärdt för Napoleon,
utkämpades med honom i ett verk, som var lika väldigt som
Tolstojs och icke af en tillfällighet skapades samtidigt
med Krig och Fred — Dostojevskis Brott och Straff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
