Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
relation mellan tanken på det goda och tanken på Gud,
som om själfva tanken på Gud aldrig hade funnits i
det mänskliga hjärtat och samvetet. Man måste göra
Raskolnikov rättvisa: sedan Machiavellis dagar har ingen
mera lidelsefritt talat om sedliga och religiösa frågor —
frågor, som annars väcka de häftigaste lidelserna. Till
och med den petersburgske nihilistens språk erinrar om
den florentinske sekreterarens genom sin inträngande
skärpa, genom kylan och klarheten i sin dialektik,
»hvass som en rakknif».
Endast i ett, redan anfördt yttrande mot slutet af
samtalet sviker den cyniska lidelsefriheten, och det blottas
långt större djup under de abstrakta tankarna än
Raskolnikov själf är medveten om.
»— Nå, — och snillena, frågade Rasumichin
med mörk uppsyn, de som ha fått rätten att mörda,
böra de inte lida alls, inte ens för att de utgjutit
blod?
— Hvarför ordet böra, invände Raskolnikov. Här
är inte fråga om vare sig tillåtelse eller förbud. Må
de lida, ifall det gör dem ondt om offret. . . För
naturer med vid blick och djupa hjärtan är lidande
och smärta något oundkomligt. Verkligt stora
människor måste — enligt min tanke — alltid bära på ett
stort svårmod, tillfogade han tankfullt och i helt
annan ton än förut.-»
Vi ha redan sett, att just detta »stora svårmod»
präglar dens ansikte, som Raskolnikov vill efterlikna
och som han äfven till det yttre påminner om, lika väl
som Puschkins Herman. I Napoleons sällsamt orörliga
ansikte, i hans ögon »riktade mot en enda punkt i
fjärran» läses icke ånger, icke samvetskval, icke sorg
utan endast svårmod; det är som om han hade skådat
hvad mänskliga ögon icke böra se, en världens innersta
hemlighet, och från den stunden viker inte mer detta
svårmod, denna skugga från hans ansikte — icke ens
för ärans och framgångens mest bländande strålar.
Ja detta sällsamma ord uttalas »i en helt annan
ton», det liksom undslipper Raskolnikov mot hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
