Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Man kan svårligen misstänka en så skarpsynt
iakttagare af människonaturen som Machiavelli för att
»hoppa öfver naturen», »inte tåla historien», »den lefvande
lifsprocessen». Vid Cesare Borgias hof befann sig
florentinska republikens sekreterare i centrum för denna
»lefvande process», i själfva hvirfveln af de största
historiska tilldragelser, som någonsin ägt rum på jorden
— i själfva hjärtat af renässansen. Machiavelli talar
blott om hvad han verkligen lyssnade sig till i detta af
lif och lidelse klappande hjärta, hvad han upptäckte
»naturen», som den tiden mer än någonsin framträdde
i all sin ohyggliga nakenhet. Och den förföriska
chi-mära, han trollar fram, luktar förvisso icke socialistiskt
kadaver utan snarare lefvande blod, hvad den är gjord
af icke är det af guttaperka. Ur lifvet är den utgången,
och i lifvet intränger den, fastän som bitande stål.
Men är icke grundvalen för Machiavellis politiska och
sedliga lära samma eller en än mer hänsynslös
aristokra-tism än Raskolnikovs, är det icke samma uppdelning
af mänskligheten i material, pöbel — ekelhaftes
Ge-wiirm enligt Nietzsches uttryck — vulgo, genom en
naturlag förutbestämd till lydnad — och härskare,
centaurens Chirons lärjungar, som likt sin lärare i sig böra
förena det öfvermänskliga, gudomliga med
vilddjursnaturen? Möter man icke hos honom samma
själfska-pade samvetslag för mänsklighetens välgörare och
om-danare? samma hos dem förment oundvikliga förening
af »dygd», virtà, och »giymhet», ferocità? Nietzsche,
som så starkt känner sin ensamhet i världslitteraturen
och så högt skattar den, räknar icke utan anledning
såväl Machiavelli som Dostojevski till antalet af sina få
föregångare (»denna djupa människa — dieser tiefe
Mensch», säger han om Dostojevski, »den ende
psykolog, som jag haft något att lära af — einzigen
Psycho-logen, von dem ich etwas zu lernen hatte».
Qötzen-dämmerung 1899 (sid. 158.) — den senare naturligtvis
icke för hans medvetna slutledningar utan endast för
hans konstnärliga framställning af sådana
personlighetsprincipens hjältar som Ivan Karamasov och Raskolni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
