Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
men du kommer nog att göra det». »Ja förvisso
kommer du en gång att tänka på detta och ännu mycket
mera! — Jag har ännu mycket att säga er, men /
kunnen icke nu bära det. Men när han, sanningens Ande,
kommer, skall han leda er till hela sanningen». Det
förefaller som om Makar Ivanovitsch och munken
So-sima redan till en del förmådde »bära det», redan till en
del vore »ledda» icke blott af Fader och Son utan också
af sanningens Ande. Man skall älska sin nästa som
sig själf. Men man skall älska sin nästa icke för hans
skull utan för Guds skull, i Gud. Detta är Kristi bud.
Och innan man så älskar sin nästa, måste man också
älska sig själf icke för sin egen skull utan för Guds
skull — kan det vara antikrists bud? Nej, att älska
sin nästa och sig själf i Gud, detta är ett. Med
oändlig kärlek kan man älska hvarken sig själf eller nästan
— så kan man älska endast det oändliga, endast Gud.
Den oändliga kärleken till sig själf och den oändliga
kärleken till nästan är en och samma kärlek till Gud.
Man skall offra sig för andra. Men för att offra sig
måste man först äga sig, finna sig själf, härska öfver
sig själf. Är det många af oss, som verkligt funnit sig
själfva, härska öfver sig själfva, är det icke endast ett
skenbart tungt offer, deras, som då de ge sin nästa allt ge
honom nästan ingenting, emedan de nästan ingenting äga?
Jag är skyldig att offra mig för min broder. Men detta
innebär att för sin broder offra icke någonting litet eller
medelstort utan det allra största som en själ kan varda.
Jag måste höja min själ icke blott till min broder utan
till Gud, för att min gåfva skall vara värdig Gud, och
inte gifva honom hvad jag själf inte behöfver, hvad
jag själf inte längre har någon användning för — icke
gifva Gud en förnedrad, sig själf misshaglig själ.
Forna tiders »klarseende och ståndaktiga asketer»
ägde verkligen sig själfva, rådde öfver sig själfva. Som
girigbuken samlade de sig själfva, röfvade sig från världen,
hopade den andliga ensamhetens, maktens, den högsta
frihetens skatter — och medvetandet om denna frihet
var deras spis i öknen. På svindlande höjder, i under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
