Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Raskolnikov är den förste som »uttänker» och utför en
verkligt ny förbrytelse, som ingen före honom begått,
en förbrytelse fallande inom en ny moralisk kategori
(och som i sin abstrakta allomfattning förhåller sig till
de förra, partiella brotten ungefär som i matematiken
logaritmen förhåller sig till talet) — brottet för brottets
skull, utan beräkning, utan mål, utan lidelse, åtminstone
utan hjärtats lidelse, endast med förnuftets, vetgirighetens
kalla, abstrakta lidelse, Han ville genom experiment utröna
den innersta beskaffenheten af hvad människorna kalla
ondt och godt, han ville utforska den mänskliga
frihetens gränser. Och han lärde känna dem. Men det
resultat han kom till öfversteg hans förväntningar. Han hade
trott, att människan är fri; men han hade dock icke
trott, att människan är så fri. Det var denna frihetens
gränslöshet han icke förmådde bära; den verkade mer
förintande på honom än något lagens straff skulle ha gjort.
Tacitus berättar, att då Jerusalem eröfrats af Titus,
romarna ville veta, hvilka skatter eller hemligheter som
förvarades i det innersta af Salomos tempel, i det allra
heligaste, som ingen bland judarna själfva någonsin
beträdde, emedan de trodde, att detta skulle medföra
döden. Men då romarna trädde in, varseblefvo de, att
där ingenting fanns, att det allra heligaste var ett
vanligt rum med nakna hvita väggar. Och de förundrade
sig och kunde ej fatta det. Men om någon af de judar,
som stodo utanför under väntan på tordön och
ljungeldar, hade blifvit varse denna tomhet, skulle inte den
ha väckt större skräck hos honom än alla Sebaoths
åskor och ljungeldar?
Med lika orädd och cynisk blick som de romerska
legionärerna blickade Raskolnikov in i en helgedom,
som ingen före honom skådat in i — i det mänskliga
samvetets allra heligaste. Och han såg eller han tyckte
sig se — ingenting, ett tomt rum, »nakna hvita
väggar». Detta hade han ändå inte väntat. Då han
beslöt att pröfva, var han ju dock oviss — annars
skulle det inte funnits något skäl att pröfva, och han
kanske rent af hoppades, fast naturligtvis omedvetet, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
