Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
det inte skulle vara så »enkelt», som han föreställde
sig, »att ta alltihop vid svansen och slänga det för
tusan i våld». Men så upptäckte han, att hvad som
utifrån tedde sig som svårt och farligt, det var
innantill — och det inre är för honom det enda viktiga —
ännu mycket enklare än han förmodat. Detta väckte
hans fasa; han »fasade öfver att ingenting fasansfullt
fanns». Han greps af den skräck, som är den största
i världen och för hvilken allt lefvande flyr —•
skräcken för tomheten, skräcken för intet.
Han erfor något liknande hvad den människa
borde erfara, som plötsligt förlorade förnimmelsen af sin
kropps tyngd och konsistens. Inga stängsel, inga skrank;
öfverallt tomhet, gränslöshet, hvarken ett ofvan eller ett
nedan, ingen hållpunkt; fastän orörlig liksom glider han
beständigt, sjunker evigt i afgrunden. Efter brottet
erfar Raskolnikov ingalunda tyngd utan just denna
outhärdliga lätthet i sitt hjärta — en fruktansvärd
tomhet, ödslighet, afsöndring ifrån allt existerande — den
yttersta ensamheten. »Det är som jag såge er på tusen
versts afstånd«, säger han till sin syster och sin moder.
Han lefver fortfarande bland människorna, men han
har liksom upphört att vara människa; han är ännu i
världen men känner sig utanför den. Han känner sig
lätt och fri — men för lätt, för fri. Det är en
fruktansvärd frihet. Är människan skapad för en sådan
frihet? Kan hon bära den utan vingar, utan religion?
Raskolnikov kunde det icke.
Och hur kunde man, hur kan man ännu i denna
dag tänka, att han anger sig själf, därför att han ryser
för sin skuld, fruktar »samvetskvalen»! Det är ju bara
dem han törstar efter, det är ju skuldkänsla, ånger han
söker som sin enda räddning.
»— Vet du hvad, Sonja, sade han plötsligt, liksom
om han fått en ingifvelse, — jag skall tala om någonting
för dig: om jag hade mördat, bara därför att jag var
hungrig, — han lade tonvikt på hvart ord och såg på
henne med en gåtfull men öppen blick, — så skulle
jag nu... vara lycklig! Kom ihåg det!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
