Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Han skulle ha varit lycklig, om han kunnat känna sig
som en simpel missdådare. Det var icke för
samvetsförebråelser han fruktade utan för samvetets tystnad, icke för
den förkrossande känslan af sin skuld utan för den
oändligt mycket mer förkrossande känslan af sin skuldlöshet,
icke för det hotande straffet utan för den oundvikliga
strafflösheten. Hur mycket mer befriande för honom
än detta: »jag har inte på något sätt förbrutit mig mot
människorna», hur mycket mera lugnande än detta
frihetens ord vore icke de gamla »goda» systrarnas,
Eumenidernas, hvinande gissel och »hundskall» — kallade
goda, just därför att de genom samvetskvalen för
människorna dölja den högsta frihetens öfvermänskliga fasor.
Detta är den nya frihetstragedien i motsättning till
den gamla samvetstragedien, den nya, af oss upptäckta,
så att säga fjärde dimensionen hos värld och ande.
Detta är vår fasa, och om vi förgås af den, så ha vi
dock rätt att känna oss stolta öfver storheten i den.
Men samvetsdomen, det inre straffet, som
Raskolnikov sökte förgäfves, finner inte Dostojevski det åt
honom, finna inte vi det jämte honom i den dom, som
fälles öfver hufvudpersonen af de öfriga uppträdande
personerna i tragedien?
Af dem är det endast två, som om inte helt, så
åtminstone delvis förstå den ståndpunkt Raskolnikov
intager och därför äro berättigade att fälla en dom
öfver honom. Dessa två äro rannsakningsdomaren Porfiri
och glädjeflickan Sonja Marmeladova.
Åt Porfiri anförtror Dostojevski försvaret af den
gamla lefnadsmoralen, sedeläran (dygden belönas, lasten
straffas), denna mot massan vända, lugnande etikett,
denna af häfden sanktionerade, skyddande utsida, som
gifvit upphof till såväl bokens titel som den gängse
uppfattningen af den — Brott och Straff.
»— Hvad jag anser er för?» säger Porfiri och
genom hans mun Dostojevski själf — så kan det
åtminstone tyckas; Dostojevski själf skulle vilja, att det
tycktes så. — Jag anser er för en af den där sortens
människor, som, om också inälfvorna slits ur dem, stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
