Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
maren ödmjukt mördarens fråga, och fast han sedan
gillrar och lägger snaror på polismanér, ligger det
bitter sannfärdighet i detta hans svar: »— Jag är en
af-stannad människa. En kännande människa, för all del,
men fullkomligt afstannad. Helt annorlunda med er...
Men, Rodion Romanitsch», tillfogar hsn dock strax
därpå med sitt gåtfulla grin, »tro mig för all del inte på
mina ord, tro aldrig på mig.» Detta betyder: jag
ljuger visserligen, men det oaktadt vördar jag sanningens
Gud; jag är visserligen död men fastän med dödt
hjärta vördar jag den lefvande Guden. »Se inte på att
jag är tjock — det gör ingenting, jag vet ändå — ni
får inte skratta — att i lidandet ligger en idé.»
»Tvi så fräckt och cyniskt!» tänker Raskolnikov vid
ett annat tillfälle om Porfiri, och han skulle kunna
tänka detsamma nu.
Hvarur egentligen härflyter Porfiris fräckhet, hans
moraliska cynism? Hur kommer det sig, att han
»afstannat», fördärfvat sin själ till den grad, att han själf
anser mördarens själ jämförelsevis mindre fördärfvad?
»— Han må gärna gå lös tills vidare, gärna —
jag vet ändå, att jag har honom fast och att han aldrig
kommer att rymma ifrån mig!» berättar Porfiri om
de sensationer, som för honom göra detektivtjänsten till
en raffinerad vällust. — »På grund af en naturlag rymmer
han inte ifrån mig, om han också hade möjlighet till
det. Har ni sett en fjäril, som kretsar kring ett ljus?
På samma sätt kommer han att kretsa kring mig;
friheten blir honom förhatlig, han börjar grubbla, själf
trasslar han in sig som i ett nät, skrämmer sig själf
till döds!... Och hela tiden fortsätter han att kretsa
omkring mig — i allt trängre och trängre kretsar -—
och så — pang! flyger han mig rätt i gapet, och jag
sväljer honom. Det är något högst angenämt, he he he!
Tror ni mig inte?»
Ja Porfiri finner det lika »angenämt», lika
vällustigt kittlande att predika den kristna lidandesidén
för sitt offer som spindeln att suga i sig den fångade
flugan. Men om det för den naturliga sedliga känslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
