Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
hade Raskolnikov en natt under en eldsvåda räddat två
små barn ur en redan brinnande lägenhet och därvid
ådragit sig brännskador».
»— Ni vet kanske inte», berättar Raskolnikovs mor,
»— så häpen och förtviflad han gjorde mig för
halftannat år sen, då han kom på idén att gifta sig med
den där ... hvad hette hon ... Sarnitsina... hans
värdinnas dotter... Tror ni, att han då skulle ha låtit
af-hålla sig af mina tårar, mina böner, min sjukdom, min
död — eller af tanken på min fattigdom? Han skulle
lugnt ha gått sin väg rätt fram, tvärs igenom alla
hinder. (Var det inte på samma sätt, fastän på en annan
väg, han »gick genom blod»?) Men skulle det
verkligen innebära, att han inte älskade oss?»
»— Det var en sjuk flicka», berättar Raskolnikov
själf, plötsligt tankfull, »— hennes hälsa var alldeles
bruten. Hon var gifmild mot de fattiga och drömde jämt
om att få gå i kloster, och en gång, då hon talade med
mig om det, brast hon i tårar — (detta är
naturligtvis förebilden för Maria Lebjadkina, den svagsinta
hustrun till Stavrogin i »Demonerna».) -— Ja ja... jag
minns... mycket väl. Hon var egentligen ful. Jag
vet verkligen inte hvarför jag fäste mig vid henne, jag
tror därför att hon alltid var sjuk. Ifall hon varit halt
eller puckeliyggig på köpet, hade jag säkert tyckt ännu
mer om henne. (Han smålog tankfullt) Ja det var en
vårfantasi».
»— Poletschka, jag heter Rodion; bed någon gång
för mig också, för ’Herrens träl Rodion’... mer
behöfs inte», säger han en gång till Sonjas fjortonåriga
syster, säkert med samma blidt tankfulla och barnsligt
sorgsna leende som han talar om sin »vårfantasi».
Midt i hans vildaste ursinne kan det stiga liksom
en mild fläkt ur hans hjärtas för honom själf okända
djup, alldeles som en ljum värmebölja genom isande
höstluft.
»— Profeten har rätt, rätt har han, då han ställer
upp ett bra batteri tvärs öfver gatan och låter det braka
jös mot skyldig och oskyldig utan att ens värdigas för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
