Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
klara sig. Lyd, skälfvande kryp! — skriker han i
nästan vanvettigt raseri, »skärande tänderna». — Å jag
förlåter inte käringen, aldrig, aldrig... Jag tror jag skulle
mörda henne en gång till, om hon vaknade till lif igen!»
Och nästan omedelbart därpå fortsätter han, alldeles
som om inte han själf talade utan någon annan talade
genom honom, med annan röst. »Lisaveta! Sonja!
Stackars milda varelser med milda ögon... De kära!
Hvarför gråta de inte? Hvarför jämra de sig inte?... De
offra allt... de blicka mildt och stilla... Sonja! Sonja!
Milda Sonja!»
Och senare, då han känner sig helt förkrossad och
går att göra bot — efter ett sista utbrott: »Å hvad
jag hatar dem allesammans!» — åter plötsligt en
saktmodig, barnsligt sorgsen bekännelse:
»— O om jag vore ensam och ingen älskade mig
och jag aldrig hade älskat någon! Då hade inte allt
detta händt!»
Denna dunkla, beständigt jäsande och beständigt
kufvade kraft utlöser sig stundom i verkliga
känsloorkaner, plötsliga »anfall», som påminna om en hemsk
sjukdom. Allt inom honom råkar då med ens i
upplösningstillstånd, tinar upp, smälter som snö för solen.
Under ett sådant anfall kastar han sig på knä för Sonja,
»som från sina sinnen», enligt hennes uttryck, och
kysser hennes fötter. Vid syndaboten på torget »kom det
i något slags anfall öfver honom en plötslig, ny och
hel känsla; en enda gnista antände hans själ, och den
stod med ens i lågor hel och hållen. Hela hans inre
uppmjukades, och tårarna började strömma. Han kastade
sig på knä». Påminner inte detta anfall, så vanligt hos
Dostojevskis hjältar, om den »heliga sjukan»?
Ja två motsatta, turvis växlande karaktärer, två olika
anleten, två jag.
Det ena anletet, belyst af medvetandet om än icke
af dess fulla ljus, tillhör Napoleon, härskaren, profeten
till häst med sabel i hand. — »Jag såg mig på ryggen
af en elefant med en ny koran i min hand», sade
Napoleon, och han skulle med Raskolnikov kunnat tillfoga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
