Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
dersliter hans hjärta och vållar det olidliga och
oförstådda kval. Han blott känner dunkelt, att denna
motsägelse är oändligt mycket djupare än alla sedliga
motsägelser och att dessa kval äro oändligt mycket
fruktansvärdare än alla samvetskval.
De dubbelgångare, i hvilka hans väsen klyfts, strida
inom honom utan att känna, utan att höra, utan att se
hvarandra, som blinda, som döfstumma. Någon stryper
och kväfver en annan — men hvem och hvarför det
vet han inte själf.
Vid mordet på den gamla har den ene
dubbelgångaren skenbarligen helt besegrat den andre — »det
var inte gumman, det var en princip jag dödade». Men
om en princip så endast en sedlig, icke en religiös.
Därför måste han också erkänna: »Jag dödade
principen, men gränsen öfverskred jag inte, jag blef kvar på
samma sida». Och egentligen var det inte principen
utan sin dubbelgångare han ville döda; men han
lyckades ej, han endast fläckade honom med »ömklighet
och uselhet», fläckade honom med blod. Och det
smutsade, misshandlade men okufliga motsatta väsendet
reser sig plötsligt inom honom med en kraft som
aldrig förr, utkräfver en fruktansvärd hämnd; från
gudomligt förvandlas det till demoniskt, ty äfven
kristendomen kan, om oförstådd, vara demonisk. »I denne
man är en ond ande», sade Herrens fiender om
honom.
Den mördade gamla kvinnan blir i hans
feberyr-sel odödlig, blir en symbol, en osårbar demon,
personifikationen af den, som »släpade honom dit» och sedan
»skrattade ut honom».
»På stolen i hörnet satt en liten gumma alldeles
hopkrupen och med nedböjdt hufvud, så att han ej kunde
se hennes ansikte; men det var hon. Han stannade
framför henne. Hon är rädd! tänkte han, lösgjorde
varsamt yxan ur öglan och gaf gumman först ett och
så ännu ett hugg öfver hjässan. Men hur sällsamt!
hon förblef så orörlig under slagen, som om hon varit
af sten. Han blef förskräckt, böjde sig ned och ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
