Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
but — »egenvilja» — till Ivan Karamasov med hans
»allt är tillåtet». Och Ivan ser ändtligen klart hvad
Raskolnikov endast dunkelt skymtar |— den
öfvermo-raliska, likgiltigt om positiva eller negativa, kristliga
eller antikristliga, i hvarje fall religiösa innebörden i den
högsta friheten.
»— Man måste bara tillintetgöra gudsidén hos
människan — det är hvad man måste börja med»,
säger djäfvulen till Ivan.» — Människan fylles af ett
titaniskt högmods ande, hon växer och växer, och
människoguden uppstår. Genom att stundligen i det
oändliga besegra naturen medelst sin vilja och vetenskapen
kommer människan att stundligen erfara en njutning så
stor, att den för henne ersätter alla de forna
förhoppningarna om himmelska njutningar. Enhvar kommer
till insikt om att han hel och hållen är dödlig, inte
har någon uppståndelse att vänta, och han hälsar döden
stolt och lugnt, som en gud. Inte nog därmed: om
också den där perioden aldrig inträffar, så har den nya
människan, eftersom ändå inte Gud och odödlighet finns,
rätt att bli människogud... I den meningen är henne
allt tillåtet... för Gud existerar ingen lag. Där Gud
är, där är gudomligt rum. Där jag sätter min fot, där
bli genast gudomligt rum — allt är tillåtet.-»
Låt vara att detta är endast en droppe af det gift,
som Zarathustras och Antikrists skapare har räckt oss i
bräddad bägare; men hvad beträffar själfva styrkan af
giftet, har Nietzsche knappast tillagt något. Måhända
till och med att detta gift hos Dostojevski äger en än
mera förgörande kraft, emedan det icke är framställdt
i ren form som hos Nietzsche utan som en del af
tvänne ingår i en ny, än mera fruktansvärd dryck. Ivan
Karamasov, djäfvulens gunstling, står icke för intet med
ena hälften af sitt väsen den helige Sosima närmare än
någon annan, närmare (emedan denna närhet är
medvetnare) än till och med »den rene keruben» Aljoscha.
Längre, tycks det, har aldrig tveklyfningen af det
mänskliga väsendet gått. Kan den öfverhufvud gå
längre?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
