Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
följd af något begär att sätta sig på höga hästar utan
som om detta varit något helt naturligt för honom.
Jag tror inte, att någon i världen skulle kunnat
imponera på honom genom sin blotta auktoritet. Han
såg på allt med ett förbluffande lugn, ingenting i
världen tycktes kunna förvåna honom. — Jag försökte
tala med honom om hans bedrifter. Han mulnade
litet vid mina frågor men svarade alltid oförbehållsamt.
Då han förstod, att jag ville nå hans samvete och leta
fram åtminstone en skymt af ånger, såg han på mig
så föraktfullt och högdraget, som om jag plötsligt
af-slöjat mig som en liten dum pojkvasker, med hvilken
det var omöjligt att resonera. I hans ansikte
framskymtade till och med något likt medlidande. Efter
några ögonblick brast han ut i det mest godmodiga
skratt, utan skymt af ironi, och jag är viss om att då
han blef ensam och kom ihåg mina ord, skrattade han
igen. — Vid afskedet tryckte han min hand, hvilket
från hans sida var ett tecken till stort förtroende. —
I själfva verket kunde han inte annat än förakta mig
och måste nödvändigtvis betrakta mig som en svag
stackare, i alla afseenden honom underlägsen.»
Raskolnikov skulle ha sagt: som en härskare betraktar det
skälfvande krypet.
Det skulle naturligtvis för Dostojevski ha varit det
enklaste och mest lättvindiga att bedöma Orlov från
den härskande juridiska moralens synpunkt: en simpel
bof, ett afskum, ett djur — och därmed punkt. Men
detta gör han inte. Ett sällsamt och okufligt intresse
drar honom till Orlov. Människosjälarnas teckentydare
liksom anar, att den fullkomliga immoraliteten eller
rättare utom-moraliteten här är en företeelse af egen
art, som ej passar in under de vanliga kriminaljuridiska
och moraliska definitionerna.
Dostojevski känner också, att Orlov är en tysk
människa, att han representerar en kraft, som fastän
främmande och fasansfull otvifvelaktigt är utgången ur
det nationellas jungfruliga sköte. Naturligtvis kan det
här ej vara tal om någon nietzscheanism eller något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
