Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
skola se, denna enhet, som han förutsatte såsom
orubblig hos det ryska folket, (»ortodoxien är allt —
ingenting mer behöfs») utan där fanns en osläcklig törst
efter förening, en törst, som framkallats hos honom just
af det kvalfulla i tveklyfningen.
»Dualiteten», skrifver han icke långt före sin död
i ett förtroligt bref till en okänd kvinna, som tycks ha
stått honom mycket nära, — »dualiteten är ett drag,
som utmärker den mänskliga naturen öfverhufvud men
hos långt ifrån alla förefinnes i sådan grad som hos
er. Jag känner mig befryndad med er, just därför att det
hos mig finns och alltid har funnits samma slags
tve-klyfning som hos er. (Ordet tveklyfning kursiveradt af
Dostojevski, det öfriga af mig.) Detta är ett stort kval
men på samma gång också en stor njutning».
Här som alltid, då det blir fråga om dualismen, om
»de två sanningarna», såsom djäfvulen säger till Ivan
Karamasov, talar Dostojevski icke ut — det är som om
till och med han, den orädde, förskräcktes. Och ändå
talar han ju i hela sitt lif inte om annat än detta —
men han talar aldrig ut. »I dualiteten ligger ett stort
kval och en stor njutning,» erkänner han. Äfven
Sta-vrogin finner samma slags skönhet, samma njutning i
båda polerna. Förefaller det inte ibland, att hos
Dostojevski själf liksom hos Stavrogin, Versilov, Ivan
Karamasov, Raskolnikov »två motsatta karaktärer turade
om», att han består af två sammanvuxna och diametralt
motsatta väsen, två kämpande dubbelgångare, dock icke
blinda som hos Raskolnikov utan seende hvarandra rätt
i ögonen och dödligt skrämmande hvarandra? Är det
icke därför han med ett sådant förtviflans yttersta
hopp klamrar sig fast vid den religiösa enhet han tror
sig finna i ryska folkets ortodoxi, vid den icke tuklyfna
Kristusbilden? (Nihilisten Versilov slår i tu en
Kristusbild, som tillhör pilgrimen Makar Ivanovitsch.)
Sedermera skola vi se, att Dostojevski i sina hjältar, offren
för denna kvalfulla och ändå ljufliga, förföriska dualitet,
verkligen har skildrat, anklagat och rättfärdigat sig själf.
»Nej det är alltid de utvalda, som ha haft led-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
