Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
de febern en elakartad karaktär.» I den döendes kropp
försiggick just den natten en ödesdiger förändring, som
afgjorde hans öde — och själen återspeglade denna
förändring som ett »uppvaknande från lifvet». Det
animala lifvets sista trådar afskuros inom kroppen, den
steg ännu ett trappsteg ner mot »det svarta hålet», och
åter släpade sig själen viljelöst och maktlöst efter
kroppen, som trälen efter husbonden. Och det näst
föregående trappsteget — kärlekens ljufhet, den brinnande
medömkan med sig själf och andra — synes honom
nu långt aflägset och främmande, alltför lefvande. Då
sörjde han ännu lifvet, ville återvända till lifvet, trodde,
att han medelst lifvet kunde stilla sin oändliga törst
efter kärlek. Nu förstår han, att lifvet icke behöfs för
kärleken, liksom kärleken icke behöfs för lifvet, att
själfva kärleken endast är negationen af allt jordiskt lif.
»Älska allt och alla», tänker furst Andrej, »betyder att
inte älska någon, betyder att inte lefva detta jordiska
lif.» »Och ju mera han lärde sig förstå denna
kärlekens grundval», tillfogar Tolstoj själf, »dess mera vände
han sig ifrån lifvet, dess fullständigare nedbröt han den
fruktansvärda skiljemur, som, då vi icke ha kärleken,
står mellan lifvet och döden.»
»Älska alla betyder att inte älska någon» — det
är en kärlek, som för oss lefvande är Ofattlig och
förfärande, mer förfärande än allt hat. Oss förefaller det,
att detta alls inte är kärlek utan snarare frånvaro af
kärlek. Och i själfva verket, furst Andrejs blick på allt
lefvande blir »kall, nästan fientlig». Natascha, Maria
ängslas af denna blick, känna, att han icke längre älskar
dem och att han inte behöfver deras kärlek. Han talar
till dem i »kall, frånstötande ton»; han känner intet
medlidande med dem; allt är honom likgiltigt. »I hans
ord, i hans ton och framför allt i den kalla, nästan
fientliga blicken röjdes en hos en lefvande människa
förfärande likgiltighet för allt jordiskt. Han hade
tydligen svårt att förstå det lefvande.» Nu gråter han
inte längre af kärlek till människorna, han endast ler
ett stilla leende, hyser ett lugnt, omätligt förakt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
