Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
»Hvarje fattbar föreställning om Gud — t. ex.
att han är skapare eller barmhärtig eller något
liknande — aflägsnar mig från honom och hindrar mitt
närmande till honom», säger Tolstoj i broschyren
»Gudsgreppet», Concept de Dieu, Génève 1889.
Ifall man konsekvent fullföljer denna tankegång,
uppstår ovillkorligen samma tragedi, som den döende furst
Andrej genomlefver. Inga tankar, inga känslor kunna
föra de lefvande människorna närmare Gud, som är
själfva negationen af allt lefvande, allt existerande, är
det yttersta intet. Älska Gud är att älska intet,
försjunka i nirvana, i icke-varat. »Marie, du känner väl
evan...» — nej det lönar sig inte att tala med de
lefvande om detta; »vi kunna inte förstå hvarandra». För
att förenas med Gud måste man, stum in i det sista,
förbanna alla lefvande och dö. »Pronomen han stör
mig, användt om Gud; han liksom gör honom mindre»,
skrifver Tolstoj i samma broschyr, liksom fullföljande
furst Andrejs tanke.
Icke genom den fria, förtroendefulla, barnsliga
kärleken till den himmelske Fadern, endast genom
Jerosch-kas fysiska rädsla, den nakna människokroppens,
människoköttets rädsla, genom underkastelsens amen, det
skälfvande krypets amen kan man närma sig en sådan
Gud. Om Tolstoj vore fullkomligt konsekvent, skulle
han komma till denna oundvikliga slutsats, skulle han
säga till sig själf: »Till hvem skall jag bedja: Herre,
förbarma dig öfver mig? Till hvem skall jag säga:
Min himmelske Fader? Jag har ingen att säga detta
till, ty hvarje föreställning om Gud, följaktligen också
den att han är fader, hindrar mitt närmande till honom.
Gud är för mig icke han utan det. Och jag kan inte
älska detta det, jag kan endast frukta det, som haren
fruktar jägaren eller rofdjuret som förföljer honom.
Jag kan inte tro på den himmelske Fader, som Kristus
har talat om. Jag vet inte hvad jag är, men i hvarje
fall är jag inte kristen.» — Och då Tolstoj sagt sig
detta, skulle inte längre endast hans omedvetna väsen
och hans konstnärliga alstring utan också hans religiösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
