Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
dit han tvingas af en oemotståndlig, osynlig kraft,
»spjärnar emot som offret i bödelns händer». Om
åtminstone denne bödel ärligt sade ifrån, att han är bödel
och ingenting annat. Men han är till hälften bödel, till
hälften fader. Icke i någon religion har jag mött något,
som jag finner ohyggligare och vidunderligare än denne
tolstojske husbonde, denne himmelske bödel, som ger
sig ut för att vara den himmelske Fadern, denne
jasnaja-poljanske godsägargud med en Levins, en Pierres, en
Nechljudovs icke goda utan endast godmodiga
fysionomi, bakom hvilken handelsman Brechunovs
roffågels-ansikte blickar fram. Får jag inte vara den himmelske
Faderns barn, vill jag heller inte vara dräng åt en
sådan husbonde — då är det bättre att jag förblir träl,
skälfvande kryp, ja ett stycke förmultnande kött —
det är ändå mindre skymfligt och grymt!
Det djupt religiösa, evangeliska begreppet om
människornas barnaskap hos Gud befinns olämpligt för
Tolstojs kristendom, och han gör allt för att utplåna
detta begrepp ur evangelium. I sin bok »De tolf
apostlarnas lära» utbyter han öfverallt i sin tolkning af
det grekiska originalet ordet »son» mot ordet »sven»:
i stället för Jesus, Guds son — Jesus, Guds sven.
»Son» är för mycket, »träl» är för litet; sven kan vara
lagom; svennen är halft träl, halft son — återigen något
midt emellan, den gyllene medelvägen. Och icke nog
därmed: i strid mot ovederläggliga fakta och med en
otrolig cynism — om på grund af bristande historisk
samvetsgrannhet eller fanatisk förblindelse är ej godt
att afgöra — påstår Tolstoj, att Kristus aldrig har
ansett sig för Guds enfödde son. »Jesus», förklarar han,
»ansåg sig för en likadan människa som alla andra.
Han förnekar aldrig sonförhållandet till Gud men
tilllägger det heller aldrig någon vidare betydelse. Hur
lätt hade det inte varit för honom att rent ut säga:
jag är Gud, eller om inte rent ut åtminstone inte
allegoriskt, inte så, att man utan all ond biafsikt kunde
förstå det annorlunda. Men han sade det så, att det
omöjligt kan förstås annorlunda, än att han inför många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
