Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
den oundvikliga ingrediensen i alla romaner från
världens begynnelse och efter all sannolikhet till dess ände.
Tolstoj förstår själf, att af denna romanens egentliga
och i grunden enda handling kan ingen »uppståndelse»
komma. »Mig förefaller det», säger Maria Pavlovna,
en af den nya kristendomens martyrer och tydligen
tolk för Tolstojs egna åsikter, »mig förefaller det, att
Simonsons känsla är den vanliga maskulina känslan,
fastän maskerad. Han påstår, att den där kärleken
stegrar hans energi och att den är platonisk. Men jag
vet jag, att om det än är en undantagskärlek, så ligger
ändå ovillkorligen något snuskigt till grund för den.»
Simonsons kärlek slutar med ett vanligt äktenskap,
familj. Från den tolstojska, posdnischevska kristendomens
synpunkt, från Kreutzersonatens synpunkt är roten till
denna kärlek liksom till all könskärlek något med
kristendomen oförenligt, något djuriskt, samma manliga »snusk»,
som Maslova såsom prostituerad alltför väl lärt känna.
Detta är alltså hennes öde: från det ohöljda »snusk»,
som kallas prostitution, råkar hon in i det maskerade,
skenheliga, som kallas platonisk kärlek. I grunden
är det senare inte bättre än det förra. Förut hade
Maslova sålt endast sin kropp; nu då hon gifter sig
med den för henne främmande, i sin maskingjorda
kristlighet kanske rent af motbjudande Simonson, gör
hon något värre än att sälja sig, hon »lämnar ut» sig
liksom Sonja Marmeladova — hon lämnar ut icke blott
sin kropp utan också sin själ, bär hand på sig själf,
blir en »brottslig martyr», brottslig därför att hon
påtager sig ett alltför stort och oheligt lidande af kärlek
till människan och icke till Gud.
Gud har hon för öfrigt länge sedan upphört att
tro på, ända sedan den natten, då Nechljudov för första
gången öfvergaf henne. »Förut hade hon både själf
trott på Gud och trott, att människorna tro på honom,
men från och med den natten fick hon klart för sig,
att ingen tror och att allt hvad som talas om Gud och
hans lag är lögn och bedrägeri. Han (Nechljudov),
som hon älskade och som älskade henne — hon visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
