Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
det — försköt henne, skymfande hennes känslor. Och
han var den bästa människa hon kände.» Hon går
inte under, därför att hon prostituerar sig, utan hon
prostituerar sig, därför att hon har gått under — gick
under i det ögonblick, då hon upphörde att tro på
Gud. Nu sedan Nechljudov åter och än oåterkalleligare
förskjutit henne, sedan han efter att ha dragit upp henne
ur en dypöl låter henne sjunka ner i en ny, kan
Maslova naturligtvis icke återvinna sin förlorade tro på
Gud. Hon blir än fastare öfvertygad om att ingen
tror och att allt hvad de nya kristna säga om Gud är
samma lögn och bedrägeri som deras gamla
kristendom, hvilka öppet köpte och sålde hennes kropp.
Nechljudov ser hvad som försiggår inom Maslova,
men han kan ej hjälpa henne. Själf är han ännu
svagare, än mer i saknad af tro... Han älskar henne inte
som kvinna, älskar henne heller inte som syster. Ju
mer han försöker att älska henne, dess mindre lyckas
han. Och hon vet detta, vet också, att om hon
mottoge hans offer, samtyckte att gifta sig med honom, så
skulle han aldrig förlåta henne, skulle pina ut henne
med sin storsinthet, göra henne värre ondt med sin
nya, lidelsefria kärlek än han någonsin gjort med sin
forna, lidelsefulla. Hon fasar mera för ett samlif med
Nechljudov än med själfve Simonson. Och Nechljudov
vet, att hon vet allt detta. Han erfar, säger Tolstoj,
»en dof ovilja mot henne»; han ser på henne med »en
kall, nästan fientlig blick» — den döende furst Andrejs
blick; han »trycks af offrets tyngd», men på samma
gång kan han inte förlåta henne, att hon »alls inte
önskar detta offer». Då han — alldeles i slutet af
romanen — händelsevis råkar komma in i en lycklig,
»så kalladt välgörande» familj, känner han afund öfver
dess hvardagliga trefnad. »Han blef afundsjuk och fick
begär efter en likadan, som han tyckte vacker och ren
lycka för egen del.» »Men jag vet jag», skulle den
obehagligt uppriktiga Maria Pavlovna ha kunnat
påminna honom, »att det ändå ligger något snuskigt till
grund för allt det där». Detta »snuskiga» är det ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
