Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
kraft att hjälpa ens henne, älska ens henne, som Gud
sändt till hans räddning, hvarifrån skall han då taga
kraft att hjälpa människor i allmänhet, älska främmande
och fjärrstående? Naturligtvis är det lättare att älska
människor i allmänhet med den abstrakta,
framreso-nerade kärlek, som Nechljudov, Besuchov, Levin hysa
eller tro sig hysa för dem, än att med en verklig,
lefvande kärlek älska hvar enskild individ. Men det är
en bedräglig lätthet. Och Tolstoj och Nechljudov hjälpa
hvarandra i bedrägeriet. Hjälten i Uppståndelse
kommer utan tvifvel att evinnerligt leta efter sin nästa, att
fråga som fariseerna frågade frälsaren: Hvilken är min
nästa? — och han kommer inte att få svar. Vi se
inte af romanen men ha rätt att förmoda — ty i
förhållandet till Maslova har Nechljudov nog tydligt visat
oss sina krafters mått — att hans »förbindelse» med
människorna i allmänhet skall sluta lika illa, lika
skamligt som förbindelsen med Maslova. »Den där
mannen har aldrig älskat någon», och han kommer aldrig
att älska någon, åtminstone inte med det slags kärlek,
som han själf anser kristlig. Och som han inte
uppfyller kärlekens lag, icke blir vare sig en buddistisk
mu-sjik Nabatov eller en kristlig maskin Simonson, så
återstår honom enligt Tolstojs egen lära endast att bli »ett
stycke förmultnande kött». Han måste dö den andra
döden, som är mer fruktansvärd än den första — från
hvilken ingen uppståndelse gifves. På de sista sidorna
af romanen se vi i själfva verket början till detta slut,
den andra dödens kyla slår emot oss.
Då efter det samtal jag nyss anfört Maslova
lämnat rummet, »satte sig Nechljudov på träsoffan, som
stod invid väggen, och med ens grep honom en känsla
icke blott af skam utan af hopplöshet. Det kom öfver
honom en obetvinglig trötthet, han lutade sig tillbaka
mot soffryggen, slöt ögonen och somnade». Är det
icke i detta insomnande något ohyggligare, något
hopplösare än i den vildaste förtviflan? Han slöt ögonen
och somnade, därför att allt var slut för honom —
somnade för evigt; åtminstone här på jorden kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
