Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Dante Vergilius följer han sin engelsman, skuggan
följer skuggan. Med lakejens tjänstfärdighet hjälper han
till att utdela evangelium, öfversätter till ryska den
vedervärdiga evangeliska volapüken, fonografens råttpip:
What did they fight for? »Nechljudov», säger Tolstoj,
»gick som i sömnen. Han hade icke styrka att draga
sig undan och aflägsna sig, men han erfor alltjämt
samma trötthet och hopplöshet». Återigen denna den
döende själens, det förmultnande köttets sömn, den
andra dödens sömn, från hvilken det ges uppståndelse
först efter den andra tillkommelsen, uppståndelse till
yttersta domen.
Då han ändtligen skilts från engelsmannen,
återvände han hem. Han lade sig icke att sofva utan
»gick länge af och an i hotellrummet. Då han blifvit
trött på att gå, satte han sig i soffan framför lampan,
och mekaniskt — (ordet »mekaniskt» har här en
bottenlöst djup betydelse: allt undantaget det råa skrattet
öfver evangeliums ord sker ju här »mekaniskt», alla
från Simonson till Nechljudov handla här
maskinmässigt) — mekaniskt öppnade han evangeliet, som han
fått af Simonson och som han slängt på bordet, då han
tömt innehållet i sina fickor. — De påstå, att där finns
lösningen på allt, tänkte han och började läsa den sida
han slagit upp — Matt. XVIII. Sedan häftade han
blicken på lamplågan och blef sittande orörlig». Och
vidare? Å han erinrade sig naturligtvis åter historien
med Katjuscha, som slutade så illa, erinrade sig
karlarnas hånskratt åt den för dem korsfästa människan,
erfor en känsla af än större trötthet och hopplöshet,
och liksom häromdagen efter mötet med Maslova
»lutade han sig tillbaka mot soffryggen, slöt ögonen och
somnade» — liksom han beständigt gör numera,
eftersom intet annat återstår honom än att försjunka i allt
djupare, allt hopplösare sömn. Och slutet? Det
misslyckades med »uppståndelsen»?
Nej, försäkrar Tolstoj, »en hänryckning, som han
inte på länge känt, fyllde Nechljudovs själ». Med ens
förstod han liknelsen om vingårdsarbetarna, om hus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
